Musikrecension: Heliga broar mellan religioner
Att slå broar mellan religionerna, kulturerna och människorna är något av det viktigaste man kan företa sig. Så resonerade Vladimir Ivanoff när han designade Sacred Bridges för Helsingfors festspel.
Ensemble Sarband (Mustafa Dogan Dikmen, sång, Celaleddin Bicer, neyflöjt, Salah Eddin Maraqa, cittra, Ugur Isik, kemanviolin, Vladimir Ivanoff, slagverk) och Helsingfors kammarkör under Nils Schweckendiek. Metin Erkus, dervischdans. Rossi, Goudimel, Ali Ufkî, Sweelinck. Helsingfors festspel, Solennitetssalen 18.8.
Till historiens mest bottenlösa tragedier hör de till synes lika outtömliga som onödiga konflikterna mellan de så kallade bokreligionerna. Onödiga inte minst med tanke på hur väsensbefryntade och närbesläktade judendomen, kristendomen och islam sist och slutligen är.
Att slå broar mellan religionerna, kulturerna och, i första hand, människorna och att visa på att det är mera som förenar än som skiljer åt – och att det som skiljer åt är spännande snarare än skrämmande – är med andra något av det viktigaste man kan företa sig.
Så resonerade tysk-bulgariske musikforskaren och musikern Vladimir Ivanoff när han 1986 grundade den multinationella och -kulturella tidig musik-ensemblen Sarband, som på ett enormt spännande sätt rör sig i gränslandet mellan konst-, etno- och världsmusik.
Och så resonerade Ivanoff när han designade festspelsprogrammet Sacred Bridges för Sarband och Helsingfors kammarkör. Här möts de tre religionerna, liksom diverse kulturer, med Davids psalmer som gemensam nämnare och idén att interfoliera västerländsk renässanspolyfoni med turkiskt och semitiskt färgade psalmförtoningar och instrumentala interludier var lika självklar som genial.
Sällsam musikalisk mosaik
Ali Ufkî (1610–75), polsk protestant vid namn Wojciech Bobowski som såldes som slav till sultanen i Istanbul där han bland annat översatte bibeln till turkiska och skrev uttolkande verk om islam på latin, är en brobyggare av den mer osannolikt avancerade sorten och hans versioner av psalmmelodierna – inte sällan hämtade från Psautier de Genève – kändes främmande och bekanta på en och samma gång.
Bland tonsnickrarna i övrigt återfanns mer och mindre bekanta namn som Salamone Rossi, Claude Goudimel och Jan Pieterszoon Sweelinck, som alla rörde sig mer eller mindre obehindrat över de religiösa och kulturella fållorna.
Stundom bjöd kören på regelrätt vokalpolyfoni, stundom målade ensemblen upp instrumentalpartier av stor skönhet och suggestionskraft och stundom smalt man ihop till en sällsamt skimrande musikalisk mosaik. Mustafa Dogan Dikmens sång bekymrade sig föga om traditionella halvtonssteg och Metin Erkus dervischdans satte en fascinerande guldkant på det hela.