Skivrecension: Del Rey slår med häpnad
(Interscope)
Att överträffa ett album som Born To Die är i det närmaste omöjligt. Därför var förväntningarna på Del Reys uppföljare betydligt högre än vad som kan anses som mänskliga. Efter att ha lyssnat igenom Ultraviolence några gånger kan jag konstatera att den är långt ifrån den hitparad som föregångaren var. Egentligen är det bara Brooklyn Baby, West Coast och möjligtvis titelspåret som har en refräng som fastnar.
Trots detta märker jag hur Del Rey slår mig med häpnad ännu en gång. Det är som om hon har tagit de små briljanta detaljer som på förra plattan mest kompletterade hittarna och blåst helt eget liv i dem. Det är de små nyanserna och pricksäkert förmedlade sinnesstämningarna som imponerar den här gången.
I låtar som The Other Woman och Black Beauty kan jag riktigt se Del Rey glida genom ett enormt strandhus med ett cocktailglas i handen och håret fladdrande i vinden. Sval och ouppnåelig likt en gammal filmstjärna i svartvitt.