Ryska ungdomsöden går förlorade i översättningen
"Det måste vara något avgörande vi missar, för om föreställningen verkligen är så banal som den verkar är det svårt att förstå alla priser och utmärkelser", skriver Sonja Mäkelä.
Text: Lubov Strigack. Regi: Aleksej Zabegin. Scenografi: Constantin Solovjev. Musik: Ivan Lukasjov. På scenen: Philipp Diatjkov, Andrej Panin, Jevgenij Antonov, Vera Paranitjeva, Anna Dontjenko, Gerasim Archipov.
Etude-Theatres föreställning under Stage-festivalen 16.8.
Lubov Strigacks pjäs Kedy är säkert bra. Det får publiken i Helsingfors dessvärre inte veta, åtminstone inte den delen som inte behärskar ryska. Textningen till finska och engelska är så bristfällig att hälften, utan att överdriva, går en förbi och man sitter där och undrar hur en treminutersdialog kan sammanfattas i en mening som står kvar på bildskärmen under hela den tiden. Känslan av att man verkligen inte förstår vad som egentligen händer på scenen stärks av de spontana skratten som vid de mest oväntade stunder bubblar upp i den halvan av publiken som uppenbarligen talar ryska. Jag fann inget roligt i föreställningen. Jag fann den oerhört tröttsam.
Det är synd, för den har potential att vara en skärpt, sociologiskt träffande essä om några unga vuxna och deras drömmar och osäkerheter. De tre huvudpersonerna, kompisarna Misja (Andrej Panin), Grisja (Philipp Diatjkov) och Sasja (Jevgenij Antonov) befinner sig i brytningsskedet mellan sorglös ungdom och vuxendomens ansvarstagande. Misja ska flytta till Holland för att studera musik, Sasja ska gifta sig med sin gravida flickvän. Bara Grisja saknar riktning. Det enda han tänker på är att köpa ett par fina nya skor.
Brinnande engagemang
Kedy har fått erkänsla och priser i hemlandet vid olika festivaler för unga ryska teatrar och skådespelare. Gruppen som kallar sig Etude-Theatre, till vilken förutom de tre ovan nämnda även bland andra Anna Dontjenko, Vera Paranitjeva och Gerasim Archipov hör, var studiekompisar vid teaterskolan och bestämde sig för att välja den osäkra fria teaterscenen i stället för mer lukrativa teve- och filmroller. De brinner för vad de gör och den energin syns på scenen. Speciellt Philipp Diatjkov, som spelar den vilsna Grisja, gör ett starkt jobb. Pjäsen lär basera sig på tre verkliga öden och visst porträtterar den 20-plussarnas liv på ett realistiskt sätt. Diatjkovs inledande monolog om hans generation som rädslans generation lovar ett mer analytiskt grepp än vad som sedan vecklas fram på scenen. Hans ord om att han är rädd för framtiden, rädd för att vara en man och inte har något att tillfoga världen – inte för att den skulle vara full redan utan för att han själv är tom – känns ändå föga originella, som tagna ur standardreplikbanken för text i denna genre.
Karikerade karaktärer
Att orden studentteater och pseudodjup flyter upp i mitt medvetande alltmedan jag undertrycker impulsen att titta på klockan väljer jag ändå främst att skylla på översättningen. Det måste vara något avgörande vi missar, för om föreställningen verkligen är så banal som den verkar är det svårt att förstå alla priser och utmärkelser. Nu förblir karaktärerna karikatyrer som trots att de går igenom svåra saker inte väcker några känslor, och händelserna staplas på varandra i en jämntjock följd. Det enda intressanta är de få musiknumren på elgitarr som avbryter handlingen – men även deras poäng går oss icke-språkkunniga förbi eftersom låttexterna inte har översatts.
Jag går hem med känslan av att kanske ha sett en bra teaterföreställning utan att jag vet om det.