Musikrecension: Ekande klippor i tidens rum
Konsert i Hvitträsk 17.8. Maaria Leino, Laura Kokko, violin, Hanna Hohti, altviolin, Sami Mäkelä, cello, Sami Koivukangas, kontrabas, Patrik Stenström, klarinett, Noora Kärnä, fagott, Mia Kasper, valthorn, Tomi Alatalo, recitation. Crusell, Vuori, Sallinen, Sibelius.
Laura Kokko, litteraturvetare och violinist i Sinfonia Lahti, har ingen brist på idéer och tillsammans med orkesterkollegan, valthornisten Mia Kasper har hon planerat minikonsertserien Kaikuvat kalliot, Ekande klippor, där text, bild och musik strålar samman mot fonden av några av vårt lands mest berömda klippmålningar.
Fyndet av den vid Vitträsk, Kyrkslätt, belägna klippmålningen – seriens första konserter gick av stapeln i Verla bruksmuseum och Himalansaaris bykyrka – brukar i smått romantiserande anda tillskrivas Sibelius men den märkliga nätmålningen, den enda i sitt slag i vårt land, var självfallet lokalt bekant även dessförinnan.
Idén att låta dessa mångtusenåriga dokument agera inspirationskälla för aktuella konstnärliga yttringar förefaller, som de flesta goda idéer, rätt uppenbar men inte desto mindre utmanande att förverkliga på ett meningsfullt sätt.
En viktig utgångspunkt var härvidlag Eeva Tikkas lyrik, kompletterad med nyskrivna dikter, som i sin tur utgjorde fruktbar utgångspunkt för Harri Vuoris nykomponerade melodram – en på Sibelius tid nog så populär genre, som i dag för en tynande tillvaro – där det uråldriga och rykande färska, ord och ton, finner sin självklara harmoni i tidens rum.
Vuoris musik är suggestivt stämningsskapande utan att degraderas till endimensionell illustration och valet att låta poemen reciteras, inte sjungas, var av utomordentligt stor vikt med avseende på ordens expressiva bärkraft – förtjänstfullt förmedlad av Tomi Alatalo – som härigenom tjänade som symbiotisk pendang till de musikaliska skeendena.
Crusells Ess-durkvartett, vars klarinettstämma förverkligades smakfullt av Patrik Stenström, kändes åter som en meningsfull musikalisk utgångspunkt, medan Aulis Sallinens urstarka tredje stråkkvartett, Aspekter på Peltoniemi Hintriks sorgmarsch, ytterligare förstärkte känslan av levande interaktion över tidsbarriärerna.
Och vad var väl naturligare än att enkom för tillfället låta mästerinstrumentatören Jaakko Kuusisto arrangera Sibelius mest enigmatiskt ”mytiska” komposition, orkesterverket En saga, för kammarensemble – liksom i Vuoristycket samma besättning som i Schuberts oktett – och det på ett sätt som kunde förleda en att tro att man återvänt till själva urkällan.
Arkitekttriumviratet Gesellius-Lindgren-Saarinens ateljébostad Hvitträsk var en på många sätt optimal inramning för evenemanget. Den hugade kunde innan konserten bese klippmålningen under ledning av Jukka Parkkinen och Tuija Wetterstrand och Matti Hintikkas utsökta stenlitografier initierade en spännande kontrapunktisk dialog mellan klippmålning och dagens visuella kontext.