Dansrecension: Saarinen och Salonen – ett möte att minnas
Mötet mellan Tero Saarinen och Esa-Pekka Salonen blev en triumf för dem båda och en stor upplevelse för publiken. Recensenten hyllar helheten.
Koreografi Tero Saarinen, musik Esa-Pekka Salonen, ljus och scenografi Mikki Kunttu, dräkter Teemu Muurimäki, dans Ima Iduozee, Leo Kirjonen, Saku Koistinen, Mikko Lampinen, Jarkko Lehmus, Pekka Louhio, Jussi Nousiainen och David Scarantino, Nationaloperans orkester, dir. Esa-Pekka Salonen, solister Akiko Suwanai (violin) och Tommi Viertonen (valthorn). Helsingfors festspel, Nationaloperans stora scen 16.8.
Urpremiären av Tero Saarinens senaste koreografi, Morphed för åtta manliga dansare, blev en kväll att minnas och en stor framgång för Saarinen och hans dansgrupp. I och med valet av musik, idel Esa-Pekka Salonen, blev det också ett möte mellan två av våra internationellt sett stora namn i samma ålderskategori. Salonen dirigerade dagen till ära själv operans orkester. I fortsättningen kommer man antagligen att få nöja sig med musik från band.
Sin vana trogen levererar Saarinen och hans kompisar ett genomtänkt helhetskonstverk. Alla i arbetsgruppen tycks sträva åt samma håll. Mikki Kunttu stod än en gång för smakfull ljussättning och scenografi, som deltog i föreställningen utan att tränga sig på. För dräkterna stod denna gång Teemu Muurimäki, och redan silhuetten i början understödde den tematik verket utgått i från – män.
Morphed är Saarinens första verk på nästan tjugo år för enbart män. Tematiken är klar från början, men sedan glömmer jag nästan bort könsperspektivet. Det handlar ju trots allt om människor, och Saarinens människor är mångfacetterade och djupa.
Tonkaskader och stillhet
En väsentlig sida av Tero Saarinens konstnärskap är hans sätt att lyhört närma sig musiken. Stravinsky är ett kompositörsnamn som förekommit ofta, och jag kan inte låta bli att tänka på Stravinsky när jag låter Esa-Pekka Salonens tonkaskader välla över mig. Salonen behärskar det stora orkestermaskineriet fenomenalt bra, men ger också utrymme för stillhet och solopassager.
Musikdramaturgin i Morphed är lyckad, med tre sinsemellan olika verk. Konsertetyden för solovalthorn fungerar som en prolog, där solisten utgör en kontrast till dansarna, som bistert vandrar omkring på scenen som en anonym massa.
Orkesterverket Foreign Bodies är enligt Salonens egen utsago likt ”en imaginär scène de ballet” och åtminstone med facit på hand känns det som om musiken vore skapad för ett dansverk som detta.
Balansen mellan det känsliga och sårbara samt det explosiva och brutala är något som både Saarinen och Salonen tar fasta på. Saarinen handskas oerhört skickligt med de stora dynamiska kontrasterna i musiken, utan att det blir det minsta fragmentariskt.
Violinkonserten knyter slutligen ihop det hela. I det här skedet blir Saarinens koreografi som mest individuell och emotionell, med laddade solon och dramatik i mindre grupper. Den anonyma mansuniformen slits så småningom av, och färgpaletten blir bredare även i ljussättningen.
Personligheterna syns i dansen
Två saker jag i allmänhet fastnar speciellt för i Saarinens rörelsespråk är det dels de oerhört vida, fysiska rörelserna (denna gång till exempel halsbrytande bakåtböjningar), dels hans sätt att friskt ösa på känslor. Jag hoppas verkligen att Morphed får uppnå lång livstid som föreställning, så att känslouttrycket kan stiga ännu en nivå.
Av de åtta skickliga dansarna är de flesta nya bekantskaper i Saarinens grupp, och dansen håller genomgående hög nivå. Personligheterna får synas men skulle gärna få vara ännu starkare.
Det tar alltid ett tag att ta till sig en koreografi så att man kan dansa den som om den vore ens egen, och Pekka Louhio hade definitivt kommit längst med detta. Att han dansat allra längst med Saarinen syns – intensiteten och känslouttrycket når ända ut i fingertopparna och ansiktet, och även det långa böljande håret tycks delta i koreografin! Ima Iduozees stenhårt fysiska, nästan atletiska stil kändes ny och fräsch i Saarinen-sammanhang, och han lyckades verkligen göra något eget av koreografin.