Dansrecension: Mellan saga och statement
Manus, koreografi, scenografi och regi: Tiina Lindfors. Musik: Sergej Prokofjev.Musikarrangemang: Lauri Mäntysaari. Dräkter: Pirjo Liiri-Majava. Ljusdesign: Esa Kyllönen. Dansare: Lassi Sairela, Eeva Soini, Greta Sandon, Toni Laakkonen, Anneke Lönnroth, Juanjo Torres, Tiina Lindfors. Musiker: Janne Malmivaara, Erkki Lahesmaa, Mikko Luoma, Outi Heiskanen. Dansteater ERI:s premiär 13.8 på Linnateatteri i Åbo
Romeo och Julia är en ”tragisk berättelse om två ynglingar som förälskar sig i varandra”, det kan man läsa på nätet på en sajt för skolungdomar. Skribenten kommer från en annan kulturkrets och förstår mycket väl situationen i pjäsen, men uppenbarligen har den som skrev förväxlat ”ungdomar” med ”ynglingar”. Därmed är ”skadan” redan skedd – möjligheten utpekad.
Att Romeo och Julia handlar om all oaccepterad kärlek har Tiina Lindfors tagit fasta på i sin egen koreografi Julia & Julia, som fick sin premiär inom Åbo musikfestspel. Musiken består av delar av Prokofjevs kända ballett från mitten av 1930-talet. Lindfors vinkel är denna: Vi befinner oss i furstendömet Venaro, som styrs av envåldshärskaren Vladi B. Familjerna Montague och Capulet är som alla andra, tills en dag fruarna, Julia och Julia, förälskar sig i varandra.
Premiärens levande musik hade en ensemble på fyra, Janne Malmivaara på violin, Erkki Lahesmaa på cello, Mikko Luoma på dragspel och Outi Heiskanen på klarinett. Det är som om Prokofjevs musik mådde bra av att komprimeras, det blir tätt och känslosamt, men allt annat än okomplicerat. Ensemblens entré blir också ett slags prolog. Först kommer han med dragspelet, till synes tvekande in, gör publiken lite mer på alerten.
I starten etableras också ett spegelmotiv, som backas upp av scenografin, där speglar finns lite lömskt utplacerade, som ett slags bevakande skvallerspeglar. Kärleken mellan Julia och Julia kan också avläsas som ett slags spegling, svårt att avgöra om det är bra eller illa. Ett spår kan förvisso vara att man i kärleken söker sin like, men det är trots allt bara ett av spåren.
Dansföreställningen börjar som en saga, man är i härskarens hov med härskarens trogna. Det är stiliserat, en konvention ska gestaltas, det görs i viss mån konventionellt, tills man bryter det i ett scenbyte (som sker fyndigt i skydd av furstens jättelika röda mantel) och vi befinner oss på ett gästabud, där Julia och Julia, Anneke Lönnroth och Tiina Lindfors, finner varandra, överraskande och hemligt. Men känslan går inte att hålla dold, de upptäcks och tuktas av sina män i en misshandelsscen så snabbt koreograferad att man knappt hinner fatta vad som sker.
Föreställningen är som bäst just när man är oväntad och snabb. I andra avdelningen fjärmar man sig stegvis från det sagoaktiga berättandet mot ett ställningstagande. Ett draperi rasar, i stället exponeras filmsekvenser av lägerfångar, kvinnor som bränns, samtidigt som dansarna, nu klädda i koncentrationslägrens fångdräkt med rosa triangel strömmar ut genom öppningen i fonden, sträcker ut händerna mot oss.
Dramatiken stannar inte där, och föreställningens främsta fördel är att den lyckas föra berättelsen från en distanserad första del till en mer påträngande upplösning. De allra sista scenernas sköra projektioner känns också så allmängiltiga att den ursprungliga upplösningen med kontrahenternas fysiska död verkar lite påklistrad.
Publicerad i HBL 16.8.