Musikrecension: Nerviga rytmer och sanslös virtuositet
Avslutningskonsert i Vasa stadshus. Vasa & Seinäjoki stadsorkestrar under Anna-Maria Helsing. Solist: Christoffer Sundqvist, klarinett. Fagerlund, Crusell, Kokkonen, Berwald.
Musikfestspelen Korsholm har sitt nordiska tema till trots inte stängt dörren för övriga impulser och vid tisdagens sena kvällskonsert i Vasa ortodoxa kyrka var ljuskäglan riktad på 300-årsjubilerande Carl Philipp Emanuel Bachs flöjtverk. Man kunde förstås ha lyft fram även klaverkonserterna och den originella soloklavermusiken, men bra så här.
Vid onsdagens festliga avslutningskonsert var det åter Finland och Sverige som gällde för hela slanten. Eller vad sägs om en finne, en finlandssvensk, en rikssvensk och en ”sverigefinländare” – hundrafemtio år innan begreppet myntades.
Sebastian Fagerlund har tagit sin festivalpublik med storm och Partita för stråkar och slagverk är ett gediget stycke, där nervigt pulserande rytmer – hur annars när denna livsbejakande tonsättare är i farten – alternerar med partier av sällsam skönhet. Joonas Kokkonens Il Paesaggio för kammarorkester, hans sista betydande verk, äger ävenså en milt resignerad skönhet, befriande renons på allt yttre prål.
Kvällens höjdpunkter blev ändå Franz Berwalds geniala Sinfonie singulière och Christoffer Sundqvists sanslöst virtuosa version av Crusells oemotståndliga f-mollkonsert. Sundqvist tog ut svängarna med besked och placerade den egenhändigt ihopknåpade kadensen på en ny plats, men dylika friheter är helt i enlighet med den tidens melodi och den gode Bernhard Henrik hade sannolikt varit stormförtjust.
Berwaldsymfonin är skriven ungefär samtidigt som Schumanns och Mendelssohns symfonier och man kan inte annat än gapa över hur radikal Sveriges främsta tonsättare genom tiderna var. Överraskningarna haglar tätt och hade Berwalds symfonier spelats under hans livstid hade den svenska musiken förmodligen tagit en annan riktning.
Alltid lika entusiasmerande Anna-Maria Helsing satte ordentligt med fyr under pannan när så krävdes, men lät även de mer lyriska partierna blomma ut och ihopslagna Vasa och Seinäjoki stadsorkestrar gjorde, på några smärre skönhetsfläckar när, sitt krävande program på ett imponerande sätt.
Sibelius och nya världen
Årets festspel har på det hela taget varit en konstnärlig framgång. Henri Sigfridssons vidsynta programplanering har varit lagom krävande utan att för den skull skrämma bort den gängse musikälskaren och då publiktillströmningen efter en trög start sakta men säkert ökade kan även de ekonomiansvariga dra en lättnadens suck.
Att den joviale konstnärlige ledarens idéådra inte visar några som helst tecken på att sina framgick med all önskvärd tydlighet vid den avslutande presskonferensen, där han skisserade upp några utgångspunkter för nästa års festival.
Temat blir då Från nya världen, med fokus på såväl den nord- och sydamerikanska kontinentens musik som europeiska emigranters alster, och som hustonsättare har man påpassligt nog valt Kanadas gåva till det finländska musiklivet, Matthew Whittall, som även kommer att skriva ett beställningsverk för festspelen.
Sibelius kommer i sin tur, jubileumsåret till ära, självfallet att stå på menyn även i Vasa med omnejd, men det utlovas genomgående fräscha infallsvinklar. Etnon, jazzen och barnmusiken kommer också framöver att få sin beskärda del av festivalscenen och konsertutbytet med Umeå fortsätter i en eller annan form.
Musikfestspelen Korsholm har bra flyt just nu och om festspelsstyrelsen är det minsta lilla framsynt erbjuder man på momangen Sigfridsson ett nytt treårskontrakt för åren 2016–18. Kontinuitet är en dygd som i dessa sammanhang inte kan överskattas.
Publicerad i HBL 9.8