Musikrecension: Fungerande personkemi
I Korsholm presenterar man den nordiska musikskatten bland annat genom kompositioner av isländarna Jón Leif och Áskell Másson.
Konsert i Trefaldighetskyrkan 4.8. Cecilia Zilliacus, Liv Migdal, violin, Johanna Persson, altviolin, Kati Raitinen, Peter Hörr, cello, Janne Thomsen, flöjt, Christoffer Sundqvist, klarinett, Etienne Boudreault, fagott, Soo Jung Ann, Risto-Matti Marin, Akiko & Henri Sigfridsson, piano. Leifs, Eliasson, Fagerlund, Sibelius, Nordgren, Másson, Busoni.
Måndagens så kallade festkonsert vid Musikfestspelen Korsholm sammanfattade festivaltemat Nordiska perspektiv rätt åskådligt i ett nötskal, även om Norge och Danmark denna gång lyste med sin frånvaro. Island var desto mer synligt i fokus med landets centrala nutidsmusikpionjär, Jón Leifs (1899-1968), och en av de främsta nu levande tonsättarna, Áskell Másson (f. 1953), som symbiotiska motpoler.
Leifs Quintetto för den originella instrumentkombinationen flöjt, klarinett, fagott, altviolin och cello från 1960 var ett just så sällsamt klingande tonmåleri som man kan vänta sig av denna särpräglade tonsättarröst, medan Mássons Eining för violin, cello och piano (1995) med sin snudd på romantiskt färgade melodibåge gav intrycket av en sång utan ord.
Konserten hade på grund av värmeböljan flyttats från Vasa stadshus till Trefaldighetskyrkan. Ett vettigt beslut, även om den för orkester- och körmusik utmärkta kyrkoakustiken inte var optimal för kammarmusik. Helhetssoundet grötade lätt ihop sig, vilket till exempel de extremt virtuosa passagerna i i fjol bortgångne Anders Eliassons Wellen för fagott och piano (2002) led en hel del av.
Uttrycksfullt och pregnant
Sibelius charmiga Sonatin för violin och piano klarade sig bättre under kyrkvalven och det till en stor del tack vare Cecilia Zilliacus pregnanta tonbildning och uttrycksfulla musicerande. Pehr Henrik Nordgrens Kvartett för klarinett, violin, cello och piano (2003) är i sin tur ett starkt verk och även om besättningen är den samma som i Messiaens ikoniska Kvartett för tidens ände kör Nordgren helt och hållet sitt eget suggestiva race.
Konsertens clou var givetvis årets beställningsverk, Sebastian Fagerlunds Stilla för violin och piano, där statiskt stillastående och rytmiskt pregnanta element på typiskt fagerlundskt vis korsbefruktar varandra. Att benämna det under nio minuter långa stycket ”sonat” är dock att ta i – materialet föreföll emellertid utvecklingsbart och jag kan tänka mig verket som till exempel en första sats i en framtida större helhet.
Personkemin inom årets musikerfamilj tycks fungera ypperligt och alla drog föredömligt sitt strå till stacken inom ramen för konsertens varierande konstellationer. Ett extra plus i marginalen går till Cecilia Zilliacus för ett överlag smakfullt violinspel, till Kati Raitinen för en sällsynt vackert sjungande celloton i Másson, till Etienne Boudreault för de eliassonska trollerierna samt till Risto-Matti Marin, som sin vana trogen skötte sina krävande uppdrag vid flygeln lika omsorgs- som insiktsfullt.