Musikrecension: Körsevärdhet på Vanda BRQ
Från första början imponerade Lettiska radiokören med en bedårande kultiverad klang, skriver Dante Thelestam.
Dirigent Sigvards Kļava. Nystedt, Byrd, Sandström, Caldara, Pärt, Tomkins, Bach, Weelkes. Vanda BRQ-festivalen i Helsinge kyrka S:t Lars 3.8.
Festivalen för barockmusik, Vanda BRQ, startade på söndag med en lyxkonsert för vänner av körmusik. I och för sig hade konserten inte alls något renodlat barockprogram, men det viktigaste var ju också att få höra Lettiska radiokören uppträda – proffskörer som den här är sällsynta sevärdheter i Finland. Programmet kommenterade förhållandet mellan nytt och gammalt med en blandning av renässans-, barock- och samtida musik.
Från första början imponerade Lettiska radiokören med en bedårande kultiverad klang – så där som änglakörer låter på film. Kören når både höga och låga toner med självsäkerhet och lugn. Stämmorna är klockrena och välbalanserade. Allt som allt är kören ett sant nöje att höra live.
Den äldsta musiken på programmet var en samling engelska renässanshymner. Speciellt Thomas Tomkins madrigal When David heard berörde med sin sorgfulla klagan över Absaloms död. Thomas Weelkes hymn Gloria in excelsis Deo och William Byrds Sing joyfully ljöd däremot glädjefullt – Lettiska radiokören har vid behov slående kraft och styrka. Antonio Caldaras sextonstämiga Crucifixus var intressant att höra men lät grötig i kyrkosalens långa ekon.
Två postmoderna verk använde sig av barockmusik. I Knut Nystedts bearbetning av Bachs koral Komm süsser Tod sjöng sångarna koralens stämmor i var sin egen långsamma takt. De blandade stämmorna frös till i svävande klusterharmonier och tänjdes ut till en stilla ljudmiljö. Som ett självständigt verk tyckte jag ändå att stycket var smaklöst. Konceptet med ”tidlös” musik kändes påfluget och krystat medan titeln – Immortal Bach – var fånigt pretentiös.
Sven-David Sandströms Hear my prayer, Oh Lord började med en komplett version av Purcells hymn med samma namn, men fortsatte därefter med Sandströms egen musik. Den tillsatta musiken målade skuggor på väggarna och kulminerade i skrikiga toner. Själv upplevde jag verket förbryllande och förstod inte budskapet med det långa Purcell-citatet – dekonstruktion i all ära, men då skall musiken göras kontroversiellt på ett modigt sätt.
J. S. Bachs motett Jesu meine Freude BWV 227 blev något av ett huvudnummer som det enda långa verket på programmet. Variationerna på koralmelodin bildade en dramatisk helhet där det bitterljuva koralpreludiet Gute Nacht blev en rörande höjdpunkt.
Arvo Pärts stilla psalmer skulle jag gärna ha hört mer av. Nu hördes endast två och stämningen hann inte riktigt lugna ner sig. Nunc Dimittis upprepade svävande melodier i ett stilla lugn medan Da pacem Domine fängslade med sina vackra klockklanger.
Som encore hördes Alfrēds Kalniņš arrangemang av folksången Dziedot dzimu, dziedot augu.