Operarecension: Först kom sängen, sedan tältet
Musik Jaakko Kuusisto, libretto Jari Järvelä, regi Pertti Sveholm, scenografi och ljus Max Wikström. På scenen Anu Hostikka, sopran, Juha Hostikka, tenor, Tuula Hällström, piano. Vår festival i Träskända 30.7.
Jaakko Kuusistos tredje och fjärde opera, Makuukamariooppera (Sängkammaroperan, 2009) och Leirintäalueooppera (Campingoperan, 2012), är nära förknippade med varandra. Den ursprungliga idén föddes när beställarna började skissa upp en opera i det lilla och lätta formatet, en opera som skulle rymmas i en paketbil och som kunde sättas upp var som helst.
Först föddes sängkammaroperan om en passionerad präst som en vacker morgon vaknar bredvid en lika vacker men bakfull dam, som inte vill vidkännas att något skulle ha ägt rum mellan dem under nattens lopp. Sen kom uppföljaren, campingoperan, som utspelar sig ett antal år senare, på parets bröllopsdag under en Greklandsresa som utbytts till tältsemester – solsemester som solsemester.
Tonsättaren talar i programboken om dialogopera, men undrar om inte tv-serierna ligger närmare till hands när det gäller att genrebestämma verken. Att se två knappa timmen långa operor på en kväll påminner nämligen förvånansvärt mycket om att knäppa på tv:n och konceptet fungerar anmärkningsvärt väl i det episodartade berättandets guldålder som vi lär leva i; tv-serierna med tio avsnitt under tio säsonger omtalas ju i vissa kretsar som vår tids främsta kulturella artefakter och vid vart och vartannat kaffebord ska man ha en åsikt om Mad Men, True Blood, Breaking Bad och vad allt de heter.
Jari Järveläs skildring i librettot av ett nytt och ett mera slitet parförhållande är insiktsfull och texten lättfattlig – för en gångs både hör och förstår man vad de sjunger om. Pertti Sveholms regi är ändå onödigt farsaktig. Det blir en hel del skrikande och hojlande, speciellt i den första operan.
Anu och Juha Hostikka (ett äkta par i verkligheten) framställer rollkaraktärerna med drabbande inlevelse. Hon är för det mesta bitchig och han fumlande träskallig, även om de också har varma känslor för varandra.
Jaakko Kuusistos musik är genomgående eklektisk – allt från marsch till pop via Debussy och tango avverkas – och sången rör sig ofta i gränslandet mellan talat och sjunget, medan pianosatsen är föredömligt flytande och sammanhängande. Den senare operan tar kanske ännu bättre vara på sångarnas uttrycksmässiga möjligheter.
Pianisten Tuula Hällström rör sig beundransvärt hemvant i alla stilar och lever sig fint in i sina små roller som utomstående. Hennes man, kulturtidskriften Parnassos avlidna chefredaktör Jarmo Papinniemi hann fungera som producent för operorna ända till sin förtida död för knappt två år sedan. Att hon fortsätter framföra operorna som han var med om att skapa är en behjärtansvärd hommage.
Publicerad i HBL 1.8.