Musikrecension: Kontrapunktik och dissonans
Konserter 27.7 i Suviranta, Pekka Halonen-akademin och Kallio-Kuninkalas Leonorasal. Phantasm (Laurence Dreyfus, diskantgamba, Mikko Perkola, tenorgamba, Markku Luolajan-Mikkola, basgamba), Kamuskvartetten (Terhi Paldanius, violin I, Jukka Untamala, violin II, Jussi Tuhkanen, altviolin, Petja Kainulainen, cello), Pekka Kuusisto, violin, Joonas Ahonen, piano, Olli Virtaperko, konferencier. Bevin, Tomkins, Byrd, Locke, Gibbons, Purcell, Bach, Haydn, Mozart, Brahms, Tiensuu.
Eero Hämeenniemi har träffande nog definierat några av de centrala musikkulturernas viktigaste bidrag till den globala skatten så att Asien (i detta fall i första hand Indien) står för melodin, Afrika självfallet för rytmen, medan Europa kan stoltsera med polyfonin och, i viss mån, harmonin.
Detta oomkullrunkeliga faktum hade Olli Virtaperko, tonsättare och spirituell konferencier vid söndagens Vår festival-konserter, påpassligt tagit fasta på i sina upplysande inledningar, som spände bågen från Pythagoras till dagens tonformler och därmed inte heller missade att påminna om det historiskt så intima sambandet mellan musiken och matematiken.
Så inte minst på stämningsplanet och Virtaperko ägnade en inte obetydlig del av anförandet i stämningsfulla Suviranta åt detta och då inte minst gambafamiljens möjlighet att komma snubblande nära en matematisk renhet.
Gamba- och renässansfreaken Virtaperko redde ut även övriga härmed relaterade finesser och stack heller inte under stol med att framför allt William Byrd och Orlando Gibbons, enligt honom, producerat en ansenlig del av den främsta musiken någonsin.
Fantasifullt i tre stämmor
Härom kan man förstås vara av olika åsikter – även om jag själv är benägen att åtminstone delvis skriva under påståendet – men sättet på vilket gambavirtuoserna i Phantasm (Laurence Dreyfus, Mikko Perkola, Markku Luolajan-Mikkola) spelade några av nämnda tonsättares, jämte den unge Purcells fantasier och övriga trestämmiga verk, var onekligen ett övertygande argument i sammanhanget.
Temat för årets festival är Dissonanser – ett fascinerande ämne, som konstnärlige ledaren Pekka Kuusisto på sedvanligt vis pressar även en avsevärd socialt färgad substans ur – medan det nog så träffande söndagstemat, Kanon, som bekant kan betyda två väsensskilda ting utan att behöva ha något som helst med artilleripjäser att göra.
Den ena definitionen är måttstocken och rättesnöret, beträffande till exempel etablerade verk i kulturhistorien, medan den andra självfallet är melodin, till exempel Broder Jakob, som med regelbundna tidsintervall överlappar sig själv – med andra ord den fundamentala kontrapunktiska formeln.
Mot den exceptionellt rika brittiska 1500- och 1600-talstonskatten ställdes sedan, såväl i Suviranta som vid den följande konserten i Pekka Halonen-akademin, den i enlighet med upplysningstidens ideal stämföringsmässigt mer strömlinjeformade wienklassicismen à la Haydn & Mozart – två tonsättare, som det oaktat visste både ett och annat om kontrapunktiska finesser.
Pekka Kuusisto har, sin vana trogen, pusslat ihop ett såväl rent musikaliskt som filosofiskt och idémässigt berömvärt mångfasetterat helhetsprogram, som vid söndagens avslutande kvällskonsert på Kallio-Kuninkala så när slog knut på sig självt i ren och skär uttrycksmässig eufori.
Alla med öron och hjärta på något så när rätta platser måtte älska Jukka Tiensuus tillika komplexa och lättillgängliga musik. I stråkkvartetten Rack (2007) – liksom Haydn med suveränt engagemang framförd av ypperliga Kamuskvartetten – konfronterade skickligt varierade texturer varandra på ett sätt som bugade lagom vördnadsfullt mot de musikhistoriska förebilderna utan att för den skull tumma ett uns på den fräscht samtida vokabulären.
Efter alla kontrapunktiska excessers ultimata klimax, Contrapunctus VIII ur Bachs Die Kunst der Fuge, avrundade Kuusisto, med pålitlige polaren Joonas Ahonen vid flygeln, söndagens sällsynt stimulerande konserthelhet med en andlöst lyriskt gestaltad version av Brahms G-dursonat och man hade kunnat höra en knappnål falla i Kallio-Kuninkalas magiskt vibrerande gamla fähus. Så skall en slipsten dras!