Musikrecension: Från Berghäll med kärlek
Det är hur man tar det, ett blandat eller ett mångsidigt paket jazz bjöd festivalen på vid lördagens konsert. Jonas Hellborg spelade solobas, Soft Machine försökte väcka i liv 70-talets brittiska proggfusion, Richard Bona bjöd på skicklig mjukfunk och Dalindèo hämtade centrala delar av Berghäll till Mellersta Finland.
Gitarristen Valtteri Pöyhönens band har funnits i mer än tio år och i år fick Dalindèo Emma-priset för förra årets bästa jazzalbum, Kallio. Musiken som är imaginär finsk jazz från 60-talet sammanförd med sannolikare inhemska element och kryddor från eran som tango och surf fungerade utmärkt live.
Sextetten med Jose Mäenpää (trumpet), Pope Puolitaival (saxofon), Pekka Lehti (kontrabas), Thomas Rönnholm (trummor) och Rasmus Pailos (percussion) är mera än summan av delarna – genom smarta arrangemang låter bandet större än det är.
De drog i gång med stor spänst från första ton. Bandet spelade nästan hela temaskivan, men bytte ut den lite avvikande jazzvalsen Pengerkatu mot en avstickare till Paris i form av Belleville-Pantin från gruppens andra skiva. Annars blev det en färd med både åttans spårvagn och på cykel längs Tavastvägen på den bättre sidan av Långa bron, som åtminstone enligt dessa musiker finns norr om centrum.
I god finsk schlagertradition längtade man även till fjärran länder. Puolitaivals tenor ledde Kallion rytmi mot beduintält även om rytmen var tvättäkta ska. Även Pitkänsillan parempi puoli blev ännu mer exotisk än på skivan genom kvickt studsande rytmer från det forna östblocket. Om det sedan var klezmerjudar, rumänska romer eller ryssar som twistade virtuellt är en god fråga. Kanske alla hoppade glatt tillsammans på ett mycket osannfinskt, men nog helt rätt ”stadikunde”-sätt.
I Parislåten klingade klarinettens och sordintrumpetens unisono lustigt som ett musettedragspel medan man i Ilta Tokoinrannassa hörde en rytmisk fusion av motownkomp och tango. Bandet växlade till full motown i en slutrepetition av temat. Även Ammattilaiset har förändrats sedan skivan. Rönnholm startade kompet i bop-anda och bäddade för ett stilfullt verkställt trumsolo av klassiskt snitt.
Instagrammet av Berghäll togs mycket väl emot av publiken. Mera ville folk ha, men programmet var redan försenat så det blev inget extranummer. Men de spelar den 3 augusti i staden, tyvärr dock på den sämre sidan av bron.
Hellborg inledde kvällen med nästan en timme basgitarr. Det var inte så illa som det låter. Bland annat Naima, Byssan lull, Autumn Leaves och Manha de Carneval fick fyrasträngade former.
Om Soft Machine, som i dag rider på ett gammalt bandnamn, finns inte annat gott att säga om, än att de lät bättre ju längre från scenen man kom. Problemet var den trötta rytmsektionen.
Den fenomenale basisten Bona spelade med utmärkt band både tight löpande groove med afrikanskt påbrå och sliskfunk riktat till nordamerikanska radiomottagare.
Publicerades i HBL 28.7.