Konstrecension: Bevingade porträtt förbryllar
Vad betyder duvan för Wivan Nygård-Fagerudd? Vilket är Björn Teirs förhållande till fjärilar? Två beställningsporträtt gjorda av Saara Ekström är späckade med symboler.
Amos Andersons konstmuseum. Till 28.7.
Saara Ekströms två porträtt av Wivan Nygård-Fagerudd och Björn Teir väcker i första hand huvudbry. Inte på grund av att de är gjorda i rörlig bild – de är visserligen de första beställningsporträtten som gjorts med video i Finland – men fjärilar och en duva som symboliska inslag på officiellt hållna porträtt av Svenska kulturfondens delegationsordförande och styrelseordförande väcker frågor.
Visar duvan sångerskan och redaktören Nygård-Fagerudd som en fredens apostel? Eller, eftersom uppställningen hänvisar till renässansens porträtt med symboliska inslag, ska man tänka att det är den heliga Anden som landar i hennes hand? Men i så fall varför?
Visst, de båda verken kunde få behålla sin mystik utan fastslagna tolkningar, men den exakta scenografin gör att man förväntar sig en möjlighet att kunna avkoda de föremål och flygande varelser som omger de två kulturfondsprofilerna.
– Man kan se duvan som en hänvisning till den andlighet som finns inom musiken eller som ett uttryck för den porträtterades fredliga, vänliga personlighet. Även om rekvisitan valts i samråd mellan konstnär och porträtterad är de levande varelserna Ekströms eget tillägg till bilden, säger kuratorn Laura Köönikkä.
Att det är fråga om konstnärens kommentar förändrar bilden, den ofrivilliga komiken minskar radikalt.
Vid honungskrukan
Hur det förhåller sig till fjärilarnas koppling till Björn Teir är en knepigare fråga, att associera till metamorfos är en möjlighet, men vilken slags förändring?
– Fjärilar kan ses som fria och otämjda, säger Köönikkä.
Inte heller det ger någon öppning, men kanske är fjärilarna också där för att ge liv åt bilden, som annars är något stramare än det kvinnliga porträttet bredvid.
Att Teir snurrar en jordglob kan ge associationer till makt, men också hänvisa till resor under hans tid som Elisabeth Rehns medarbetare. Och på väggen hänger ett stycke äkta humor: en honungskruka.
– Honungen är en symbol för rikedom och att dela med sig, Kulturfonden kan välja vem de ger pengar till, säger Köönikkä.
Konceptet för de två porträtten är intressant, estetiskt är de nära nog fulländade, men ändå står jag med känslan av att se en hel uppsättning stillbildstagningar där varje min finns med, även de man skulle ha valt bort. Det blir märkligt nog både för intimt, ett leende är lite för långt, och samtidigt för iscensatt för att kännas äkta.
Men när klänningen fladdrar till av luftdraget från duvans vingslag är det bara underbart vackert.
Massiv kontrast
Ett helt annat uttryck slår en knockout i museets första våning. På Stiina Saaristos enorma blyertsteckning Last Man Standing stirrar en ilsken kvinna misstänksamt på betraktaren från ett kungarike av vilda djur och en leksaksbondgård.
Här har vi alltså också en person med föremål och djur kring sig, till upplägget snarlikt Ekströms porträtt. Men Saaristos stridslystna Pohjolagumma är, trots att hon i stort sett bär konstnärens egna anletsdrag, förstås fiktiv.
Saaristos detaljerade teckning är effektfullt påträngande i styrka och kompromisslöshet. Trots fientligheten och den överdimensionerade storleken blir det ett givande möte, med möjligheter till identifikation.
Utställningen The Big Picture, med verk av ett tjugotal konstnärer, utgår från frågan om storleken på ett verk har någon betydelse. I Saaristos fall är saken uppenbar. I litet format skulle gumman – som är nu är en rasande gudom efter att Sampo rövats bort – vara mindre hotfull, kanske till och med lite komisk med sina leksaker.
Det får mig att undra vilken effekt videoporträtten skulle ha uppblåsta över mänsklig storlek. Skulle också Wivan Nygård-Fagerudd och Björn Teir te sig som mäktiga gudar?