Musikrecension: Björneborg – nu ännu mera jazz
Pori Jazz har i år genomgått den största förändringen på årtionden och utbudet är utomordentligt, rapporterar Jan-Erik Holmberg.
Pori Jazz är åter jazz – det kan man läsa från en av sponsorernas reklamer i programguiden. Det kan man inte motsäga med tanke på torsdagens program. Av tretton artister på Skrivarholmen representerade åtta jazz. Festivalen har i år genomgått den största förändringen på årtionden, de allra flesta konserterna sker nu på kobben från tre scener. Den gamla goda Lokkiscenen har återuppstått sedan nästan tio år och är helt och hållet vigd för jazz.
Utbudet var utomordentligt, från Pharoah Sanders, Rudresh Mahanthappas och Raoul Björkenheims kvalitetsjazz till allsköns popfolk som Suzanne Vega och Bob Dylan.
Festivalen inleddes av Dave Hollands Prism som serverade fusion med progekryddor. Eftermiddagen var gitarrspäckad med Kämäräinen, Toppola & Viinikainen som tolkade Jukka Tolonen (det tycks gå tre vanliga gitarrister på en Tolonen), Larry Carlton som tolkade blues och popjazz samt Raoul Björkenheim som tolkade sig själv.
Larry Carlton är en allroundman som har jobbat en del som studiomusiker. En skicklig gitarrist som tyvärr spelar opersonlig och jämnstruken musik. Han kan säkert alla stilarna, men under den glansiga ytan är det svårt att hitta djup.
Björkenheims Ecstasy drog i gång festen på allvar. Det sammansvetsade bandet med Pauli Lyytinens skönt övervarvande saxofoner, Jori Huhtalas tunga men flexibla kontrabas och Markku Ounaskaris mångsidigt flödande trummor bjöd på ett starkt set musik med olika slags pulser – från rubato till groove. Solistiskt flög både Björkenheim och Lyytinen i höga rymder.
73-åringen Pharoah Sanders rörde sig kanske aningen långsamt men både spelade och sjöng betydligt piggare. Även om det inte var frågan om några långa eller blixtrande solon, var det mesta som kom från hans tenorsaxofon värdefullt. Repertoaren rörde sig både till stämning och till innehåll runt John Coltranes arv. Förutom balladen Say It, som Coltrane spelade på skivan Ballads spelade den utmärkta kvartetten en snärtigt groovande version av Sanders kanske kändaste stycke, The Creator Has A Master Plan.
Saxofonisten Rudresh Mahanthappa hör till vågen av amerikanska jazzmusiker med indiskt påbrå som gjort sig gällande under de senaste åren. Mahanthappa mixar nog in indiskt i sin jazz, men i måttliga mått. Som han sade gällande låten Abhogi – den är baserad på sydindiska musiktraditioner, men spelades inte enligt indiska traditioner. Styckena kom från Mahanthappas senaste skiva Gamak. Namnet kommer från den sydindiska termen Gamaka som avser melodisk ornamentering. Mahanthappas musik bygger dock i högre grad på jazz. På ytan låter det fusion, proge och till och med metall, men det är ändå sällan fråga om några typiska raka i all oändlighet repetitiva rytmer. Denna musik är rytmiskt mycket utvecklad och ibland till den grad komplicerad att det inte är lönt att försöka räkna hur många slag i takten det förekommer.
Lite toner mellan västerländska toner förekom också, samt multifoner, men oftare representerar Mahanthappas glänsande altsaxton en fin fortsättning av traditionen.