Musikrecension: Kammarmusik i Finlands sydligaste stad
Trots att Hangö är en av våra populäraste sommarstäder var den tills helt nyligen en vit fläck på den inhemska klassiska festivalkartan.
Konsert i Hangö kyrka 14.7. Sibelius Piano Trio (Petteri Iivonen, violin, Samuli Peltonen, cello, Juho Pohjonen, piano). Haydn, Schumann, Beethoven.
Hangö Musikdagar har dock effektivt korrigerat missförhållandet och under sina fem verksamhetsår etablerat sig som en av våra mest sympatiska kammarmusikfestivaler i det intima formatet.
Till Hangö kommer man inte för att höra internationella fixstjärnor, men däremot kan man njuta av ett urval av våra bästa inhemska förmågor. Festivalledaren Milla Rantala har på ett lyckat sätt kombinerat stilar och tidsepoker och årets sex huvudkonserter bjuder på en repertoar, som sträcker sig från barock via wienklassicism och romantik till nyaste nytt från både konstmusik- och jazzsidan.
Festivalen inleddes i söndags med Susanne och Veli Kujalas duokonsert och fortsatte på måndagen med relativt nygrundade Sibelius Piano Trio. Bakom det fantasilösa namnet döljer sig tre utomordentligt smakfullt kammarmusicerande herrar och det balans- och tolkningsmässigt välavvägda greppet gjorde sig omedelbart gällande i Haydns G-durtrio med den populära alla zingarese-finalen.
Sofistikerat pianosound
Det riviga rondot gjordes för övrigt med all tänkbar geist och samma emotionellt alerta approach gick igen även i Schumanns laddade g-molltrio nr 3 samt Beethovens spirituella Ess-durtrio op. 70 nr 2, som stundtals förebådar Schubert och litet i onödan hamnat i skymundan för sitt mer berömda syskonverk, Spöktrion.
Juho Pohjonen lockade ett sofistikerat sound ur den halvstora Yamahaflygeln, Samuli Peltonen hör med sitt flexibelt följsamma spel till festivalarrangörernas favoritcellister medan Petteri Iivonen, några smärre skönhetsfläckar till trots, kompletterade helheten på ett stiligt sätt.
Som guldkant på det hela är festivalens huvudsakliga konsertplats, Hangö kyrka, en av vårt lands akustiskt yppersta kammarmusikrum.
En version av artikeln publicerades i HBL 16.7.