Finlands Woodstock levererade igen
Artistutbudet var lite lamt på Ilosaarirocks första egentliga festivaldag, men den anonyma musikaliska serveringen kompenserades av tillställningens positiva stämning och det härliga vädret. Foto: Janne Wass
Det är något visst med östfinländarna, som avspeglar sig på festivalen Ilosaarirock som under veckoslutet gick av stapeln i Joensuu. Visserligen kan man delvis tacka vädret för den fina stämningen, solen gassade (nästan lite för) varm från himlen på lördagen. Men Ilosaarirock är också en festival som vet hur man tar ut det bästa av vädret och omständigheterna. Festivalen är avslappnad, publikvänlig, välorganiserad och det finns en hel armé av frivilliga som gör sitt bästa för att alla ska vara på gott humör. Dessutom finns det i parken där evenemanget ordnas utrymme att sitta på gräset, sola på stranden och simma i sjön.
Därför gör det inte så mycket att lördagens musikutbud känns lite lamt. Dagen är inte utan ljuspunkter, men det känns som om man koncentrerat alla de riktigt tunga namnen till söndagen. Happoradio i all ära, men inte känns bandet riktigt som en huvudakt på en festival som brukar sälja 50 000 biljetter.
Festivalen har hela fem scener, så det är aldrig brist på artister att kolla in. De mest utpräglade är kanske ”rentolavan” där det främst spelas musik som löst rör sig mellan hiphop och reggae, samt ”rekkalavan” där mindre finländska akter uppträder.
Därutöver finns två stora festivaltält och en huvudscen placerad i en imponerande amfiteater.
Bandmässigt är det alltså en aning jämntjockt på lördagen. Metallarbetarna Lost Society, Stamina och Turmion Kätilöt är alla strålande liveband, men de har under de senaste två åren turnerat kring det finländska festivalfältet till lust och leda – detsamma gäller de tekniskt briljanta hårdrockarna Santa Cruz. Bandet passar ändå betydligt bättre in på en mainstreamfestival som Ilosaarock än på Tuska, där de uppträdde på den akustiskt fruktansvärda klubbscenen för två veckor sedan. Det är en fröjd att se gammal Skid Row- och Guns N' Roses-inspirerad hårdrock gjord av ett band som verkligen också har det musikaliska kunnandet för att backa upp de tuperade håren. Däremot får nog Santa Cruz börja akta sig för att konserterna inte ska bli en enda oändlig gitarronani. Fördelen är att om det börjar smaka trä, kan man alltid ta sig ner till stranden och ”rentolavan” där det non-stop spelas dansvänlig sommarmusik.
Av ljusglimtarna kan man nämna poprockbandet Haloo Helsinki, som allt mer börjar framstå som nittiotalisternas Eppu Normaali – ett band som både kan skriva finländskt romantiska, episka ballader och som kan skruva upp intensiteten till max och leverera sådan dånande klassisk rock som nästan skulle få Popeda att rodna. Kombinerat med solisten Ellis scenkarisma och rivigt rockiga röst, är resultatet att publiken på Ilosaari fullständigt äter ur Haloo Helsinkis händer.
Även göteborgarna Mustasch, med sin slagkraftiga kombination av hårdrock, metal och powerpoprefränger är en fantastisk liveupplevelse, inte minst för bandets skamlösa publikfrieri och självironi.
Ett av de mest föutsädda banden var den ”anonyma” animationsgruppen Studio Killers med The Crashs Teemu Brunila i spetsen. Deras upphaussade scenshow med 3D-grafik och animationer i stil med musikvideon till hiten Bouncer var klinisk, men proffsig och den melodiska elektropopen gick alldeles tydligt hem bland publiken. Happoradio avslutade med sedvanligt fyrverkeri, och festivalfolket festade runt halva natten på tältområdet i väntan på söndagsprogrammet med bland annat Ellie Goulding, ASAP Ferg, Portishead ocb Alice in Chains på menyn.