Musikrecension: Inga nya underverk
64-åringe Stevie Wonder bjöd inte på några överraskningar men inte heller på besvikelser i Helsingfors.
Kajsaniemiparken 9.7.
Den på ytan spontana men ändå nogsamt dramatiserade showen innehöll självfallet artistgigantens kändaste sånger. Låturvalet gick långt enligt placeringar på försäljningslistorna. För tio år sedan hördes i Björneborg till exempel Golden Lady, inte nu.
Stevie Wonder verkar dock vara i lika god form som för tio år sedan. Liksom då, kan även nu konstateras att tonläget är aningen lägre än förr, och att modulationerna gick prickfritt liksom hans karakteristiska, ofta härmade melismer. Modulationerna var direkt utstuderade i balladen Superwoman (Where Were You When I Needed You) – i codat gick han igenom en hel del tonarter med orden my dear.
Ett par karakteristiska, runt bluesskalan skiftande, munspelssolon hördes även, naturligtvis i Isn't She Lovely. Wonder skrev låten då hans dotter Aisha föddes i mitten av 1970-talet. Nu fanns Aisha med i bakgrundskören.
Så mycket mer från mästerverket Songs In The Key Of Life (som i sin helhet består av en dubbel-lp plus en ep-skiva) blev det inte. Sir Duke hördes givetvis och man undrar hur många som har insett att den i hög grad är en lovsång till jazz. Det var inte så lätt att inse då man lyssnade på konsertversionen, som med starkt backbeat nästan gick mot ska- eller humppahåll.
Gitarrernas starka backbeat som återkom ofta gjorde groovet lite kantigt och styvt, men i Part-Time Lover med motownstil satt snärtarna bra.
Wonders enda egentliga humppa, I Just Called osv. verkade av kvällens program falla mest i den inhemska publikens smak, men den avsevärt bättre Superstition drog till slut det längsta strået vad gäller publikfeedback.
Living For The City framfördes i stympad version. Tempot slaknade och låten övergick i den lätt motbjudande Ebony & Ivory, med knagglig allsång av publiken. Mycket hellre skulle jag ha hört den förstnämnda låten ända till det bittra slutet med dom och fängelse.
Allsången, som tydligen var kvällens hemliga tema, gick bättre i My Cherie Amour, som blev en höjdpunkt. Den manliga publikens lallande lät tidvis lite som Röda arméns kör, medan kvinnorna i publiken tilldelades av Wonder en betydligt svårare, operasnuddande stämma.
De egentliga nyarrangemangen av låtåldringarna var få, men i You're The Sunshine Of My Life gick a-delen i bolerorytm och några extra modulationer för blåsarna hade också skrivits.
En förhållandevis ny sak på scenen är instrumentet harpeijji, som ser ut som en kantele med greppband och låter i stort sett som en gitarr. I Wonders händer lät musiken från denna som en korsning av Al Di Meolas flamencofusion och landsortsblues. Stycket med harpeijji i huvudrollen utvecklades till Beatles-låten Day Tripper som fick en blå och sträv funkbehandling.