Storfinland, det förlovade landet
I början av 1900-talet ville de finska nationalisterna överta områden som aldrig hade tillhört Finland, skriver Bjarne Nitovuori i sin recension av två böcker om Stor-Finland som utkommit i våras.
Finlands historia
Den finska nationalismen under 1900-talets första hälft påminner i någon mån om dagens ungerska och ryska nationalism. Men då de ungerska nationalisterna trånar efter de områden som Ungern förlorade vid Trianonfreden 1920 och de ryska nationalisterna efter de forna sovjetiska eller tsarryska områdena, var de finska nationalisterna ute efter områden som aldrig tillhört Finland vare sig som del av Sverige eller i storfurstendömet under ryska tiden.
Stödde också vanliga finländare planerna att skapa ett Storfinland genom att införliva Östkarelen och kanske till och med Kolahalvön med Finland eller var det bara ett elitprojekt? I några av artiklarna i boken Luvattu maa. Suur-Suomen unelma ja unohdus (ungefär Det förlovade landet. Drömmen om Storfinland och hur den glömdes) antyds att planerna hade ett brett stöd också i folkets breda lager. Särskilt starka belägg presenteras dock inte för detta.
Drömmarna om Storfinland fick sin praktiska tillämpning i de så kallade frändefolkskrigen 1918-1922 och under fortsättningskriget 1941–1944. Krigen motiverades med ekonomiska och strategiska skäl men framför allt med att man ville befria de finska och finskättade frändefolken. Samtidigt skulle den ryska befolkning som levde i samma områden utsättas för etnisk rensning. I boken berättas dock inte om och i vilken mån de finskättade utgjorde en majoritet av befolkningen i Östkarelen. I varje fall mottogs de finska trupperna inte med den entusiasm som man väntat sig vare sig 1918–1922 eller ett par decennier senare.
Ett av bokens teman – då man talar om glömskan – är att man efter kriget försökt bortförklara och försköna Storfinlandsdrömmarna. Det beror på vem som avses. I varje fall gick en del av den offentliga diskursen i det finlandiserade Finland ut på att fördöma Storfinlandsplanerna och förklara att kriget, också vinterkriget, var Finlands fel.
Sant är dock att vapenbrödraskapet med Nazityskland har förringats då man ännu i dag hävdar att Finland förde ett separatkrig. Såsom Oula Silvennoinen konstaterar i bokens mest intressanta artikel om det historiska minnet ville finländarna under kriget inte veta något om sin mäktiga allierade Tyskland och dess regim. Inte heller efter kriget har man talat särskilt högt om att Finlands krigsmål, det vill säga Storfinland, kunde förverkligas bara genom en tysk seger i världskriget, vilket säkert hade haft konsekvenser också för vårt samhällssystem.
Typiskt är såsom Silvennoinen påpekar att den finska frivilliga SS-bataljonen avpolitiserats. Hans kritik riktas framför allt mot Mauno Jokipii för att denne i sitt omfattande verk om SS-bataljonen skildrar dess män som vanliga soldater som kämpade för fosterlandet utan att beakta att Waffen-SS, som den finska bataljonen var en del av, bestod av politiska soldater i naziterrorns tjänst. Till Jokipiis försvar som historieforskare bör dock nämnas att han skrev det klassiska verket Jatkosodan synty (1987) som definitivt skrotade tesen om Finlands separatkrig.
Sari Näre undrar i sin artikel om Storfinlandsandan hur det var möjligt att Finlands soldater "med undantag av ett par tusen män" gick med på ett erövringskrig genom att överskrida den gamla gränsen och hon svarar att tidens anda var att individerna skulle underkasta sig kollektivets krav. Hon tror tydligen att deltagandet i kriget var frivilligt. Ville Kivimäki nämner i sin artikel om frontmännens Storfinland att ca 2 300 soldater vägrade överskrida den gamla gränsen. Hans tolkning är enligt min bedömning riktigare än Näres. Han konstaterar att vägran att lyda order medförde stränga straff och att vägran att överskrida den gamla gränsen liksom rymningsförsöken under mobiliseringsskedet vittnar om ett bredare missnöje med krigsmålen. Också bland dem som formellt lydde order förekom diskussioner om hur bindande krigsmannaeden var vid ett erövringskrig och vad gränsöverskridningen hade för följder för krigets natur.
Ett annat tvivelaktigt påstående i Näres artikel är att många veteraner efter kriget fick höra orden "Varför gick ni med (i kriget)?". Också Kivimäki menar i sin i övrigt förtjänstfulla artikel att den gängse bilden nu är att veteranerna särskilt under 1960- och 1970-talet utsattes för kollektiv smutskastning från den tidens radikala ungas sida. Ingendera belägger påståendena med källhänvisningar.
Den finska 1900-talsnationalismens första stora krigsprojekt, de så kallade frändefolkskrigen (heimosodat), skildras i en nyutkommen bok av Atso Haapanen. Det var fråga om sju olika expeditioner: Vienaexpeditionen 1918, estniska frihetskriget 1918-1920, Aunusexpeditionen 1919, Petsamoexpeditionerna 1918 och 1920, striderna om Ingermanland 1919 och karelska expeditionen 1921–1922. Alla slutade med ett misslyckande utom det estniska frihetskriget.
Haapanens bok är svårläst därför att den innehåller bara en karta (om Vienaexpeditionen) och texten betungas av långa listor över manskapsstyrkor, vapen, proviantransoner osv. Han har detaljerade skildringar av striderna men den sammanfattande beskrivningen är bristfällig. För en klarare bild av frändefolkskrigen rekommenderas nuvarande sannfinländske riksdagsledamoten Jussi Niinistös bok "Heimosotien historia 1918–1922" (2005), som trots att Sannfinländarna representerar dagens finska nationalism är rätt objektiv.
Bjarne Nitovuori
Skribenten är tidigare politisk reporter vid HBL och fungerar i dag som fri skribent.