Ungerns omstridda historia
Med historiepolitik avses att historiska händelser ges en politiskt motiverad tolkning. I dagens Europa ägnar sig särskilt regimerna i Ryssland och Ungern åt historiepolitik.
Historia
I Ungern med sin nationalistiska regim är det mest aktuella exemplet avtäckandet av ett monument med anledning av 70-årsminnet av den tyska ockupationen. Monumentets motiv – den tyska örnen som angriper ärkeängeln Gabriel – skall symbolisera den ungerska oskulden, som om inte förföljelsen och deporteringarna av ungerska judar hade startat redan före ockupationen under amiral Horthys regim. Genom ändringen av gatunamn strävar den nuvarande Orbán-regeringen att rehabilitera Horthys regim (1920–1944). En annan strävan är att lyfta fram 1920 års Trianonfred, där Ungern förlorade över två tredjedelar av sitt territorium, som en stor historisk orättvisa.
Dessa och många andra ungerska historiska myter krossas av Attila Csernok i en bok vars finska översättning utgör en förkortad version av tre böcker som utgetts i Ungern. Han drar ner nationalhjälten Lajos Kossuth, som har en gata, ett torg och en staty på snart sagt varje ungersk ort, från dennes piedestal. Han anser att Trianonfreden var ungrarnas eget fel, att upproret 1956 baserade sig på en felbedömning av de ungerska upproriska och att János Kádár, som kom till makten efter upproret 1956 och höll den till 1980-talets slut, var 1900-talets enda ungerska statsman.
Mycket av Csernoks kritik av den gängse historietolkningen är berättigat. Däremot är det svårare att acceptera hans uppfattning om 1956 års händelser eller Kádárs storhet.
Csernok startar långt tillbaka i tiden med att ifrågasätta bilden av kampen mot turkarna och det legendariska nederlaget vid Mohács 1526. Det är knappast politiskt brännbart i dag men den episoden får Csernok att generalisera: en övervärdering av de egna krafterna, en blind tro på de egna möjligheterna hörde redan då till ungrarnas nationalegenskaper. Det är en ungersk tradition att angripa en uppenbar övermakt. Det gällde 1848–1849 då Kossuths äventyrspolitik ledde till en katastrof för Ungern, då man hellre borde ha följt den kompromisspolitik som István Széchenyi förespråkade. Det gällde enligt Csernok under andra världskriget då Horhtys Ungern deltog i Nazitysklands angrepp på Sovjetunionen, och det gällde 1956 då ungrarna inte beaktade Sovjetunionens stormaktsintressen.
Dagens ungerska regim har återuppväckt lidelsen för Stor-Ungern bland annat genom att göra den 4 juni, dagen då fredsfördraget slöts 1920, till en minnesdag för "nationell enhet". Genom Trianonfördraget blev över tre miljoner ungrare på andra sidan gränsen, framför allt genom att Slovakien blev en del av Tjeckoslovakien och Transsylvanien överläts till Rumänien. Ungern förlorade också överhögheten över Kroatien, Vojvodina i Serbien och Karpato-Ukraina.
I dubbelmonarkin Österrike–Ungern, som föll sönder vid första världskrigets slut, behärskade kungariket Ungern dessa områden, och ungrarna var i minoritet medan de övriga nationaliteterna förtrycktes. Detta påpekar också Csernok, som ser det som huvudorsaken till Trianonkatastrofen. Fredsfördraget anser han i sig vara orättfärdigt. Det bör dock påpekas att fredsfördraget motiverades med principen om nationernas självbestämmande och i alla de regioner som Ungern tvingades avstå var ungrarna i minoritet. En del enskilda städer hade visserligen ungersk majoritet men en gränsdragning där städer med ungersk majoritet hade hamnat på en sida och städer med annan majoritet på en annan sida hade varit en omöjlighet.
Då Csernok menar att stalinisten Mátyás Rákosis diktatur (1949–1956) var Stalins straff för att Ungern vägrade gå med på Sovjets fredsanbud 1941 är det ingen analys. Lika torftig är hans behandling av Rákosieran då han avfärdar skådeprocesserna med att de var kommunisternas interna uppgörelser eller att tvångsarbetslägret Recsk inte var något jämfört med Auschwitz.
Vid sidan av Trianon ägnar sig Csernok mest åt händelserna i oktober–november 1956, som han själv upplevde i Budapest men inte deltog i. Han menar att man redan vid den första demonstrationen utanför parlamentsbyggnaden den 23 oktober, som han själv bevittnade, kunde se att revolutionen skulle spåra ur, att det inte var fråga om en reform av det socialistiska systemet utan ett störtande av systemet och ett försök att återgå till det auktoritära och halvfeodala styre som rådde före 1945. Det är något som aldrig kan bevisas eftersom revolutionen slogs ner innan den hann visa vart den var på väg.
Med tanke på vad som sedan hände – det blodiga kuvandet av revolutionen – kan man naturligtvis som Csernok hävda att det ungerska kommunistpartiets politbyrå begick ett fel då den inte förbjöd demonstrationen den första dagen. Eller att premiärminister Imre Nagys ödesdigra misstag var att lyssna på "gatans parlament" och ignorera sovjetledningens råd.
Csernok utgår i sitt resonemang från att Jaltasystemet var i kraft, att Sovjet under inga förhållanden skulle tillåta att Ungern skulle dra sig ur Sovjets intressesfär. Alla uppror mot detta var hopplösa. Han menar till och med att "självständighet inte är till för små folk utan är bara stormakternas privilegium". Ett nyckelbevis för Csernok är ett uttalande av den sovjetiska politbyrån den 30 oktober, som tolkats så att Moskva var redo att diskutera en truppreträtt. Csernok anser att den tolkningen är felaktig.
Andra källor bekräftar dock att Chrusjtjov vacklade mellan olika ståndpunkter och att den sovjetiska ledningen var splittrad i frågan, vilket Nagy var medveten om.
Csernok kan givetvis ha rätt. Men lika väl kan man hävda att en demokratisk reform av socialismen hade varit möjlig, om inte sovjetledningen tappat nerverna. Och Jalta var inte hugget i sten. Även om nio av tio uppror (eller i Ungerns fall tio av tio) misslyckas är inga tyrannier eviga och de bryts inte ner av sig själva.
Attila Csernok är inte historiker och hans bok är, såsom den utomordentliga översättaren Juha Suoristi påpekar i sitt förord, snarast en memoarbok och en historiker och hans bok är, såsom den utomordentliga översättaren Juha Suoristi påpekar i sitt förord, snarast en memoarbok och en pamflett. Som pamflett med udden riktad mot den nu rådande politiskt dikterade synen på Ungerns historia fyller den sin plats. En finländsk läsare skulle dock behöva en gedigen historiebok som komplement.
Bjarne Nitovuori
Skribeten är tidigare politisk reporter vid HBL