Musikrecension: Förbluffande mogen Sibeliustolkning
Pro Musica-stiftelsen kunde säkert ha firat sina 40 år med mer spännande stycken än Sibelius violinkonsert. 18-årige Abel Puustinens tolkning slår dock HBL:s recensent med häpnad.
Stiftelsen Pro Musicas 40-årsjubileumskonsert. Dirigent: Atso Almila. Solist: Abel Puustinen, violin. Myllärinen, Sibelius, Stravinsky. Musikhuset 5.6.
Man kan åtminstone inte beskylla programmakarna för Pro Musica-stiftelsens 40-årskonsert för överdriven fantasifullhet beträffande valet av solistnummer. Sibelius violinkonsert representerar det tryggaste av tryggt och visst hade Melartin, Merikanto, Klami, Englund, Sallinen eller Aho – bara för att nämna några exempel – varit betydligt mer spännande alternativ inom kategorin inhemska violinkonserter.
Men när man spelar det så välbekanta stycket som Abel Puustinen är man beredd att förlåta det mesta. Blott 18-årige Puustinen uppvisade en förbluffande teknisk och tolkningsmässig mognad och nervositet tycks vara ett fullkomligt okänt begrepp för honom.
Med metodiskt lugn och analytiskt klar blick för de dramaturgiska och emotionella sammanhangen redde han ut även de knepigaste partierna i solostämman utan att tonkvaliteten någonsin blev lidande. Det skall till en malör av det mer svårartade slaget om Puustinen inte är i final i nästa Sibelius-violintävling.
Energi under ytan
Det var en ypperlig idé att bjuda in studerande – den yngsta var tolv år! – proffsmusiker och pedagoger som alla i något skede åtnjutit Pro Musica-stipendier till jubileumsorkestern och resultatet lät inte heller vänta på sig.
Stravinskys Petrusjka klingade nog så festligt och, mestadels, föredömligt precist och även om den notoriska felsökaren säkert hittade ett och annat att anmärka på hade Atso Almila – som man för övrigt gärna skulle se oftare framför huvudstadsregionens orkestrar – gjort ett gott arbete med att få se sin heterogena skara att målmedvetet dra åt samma håll.
Och visst hade man träffat mitt i prick med valet av tonsättare för kvällens beställningsverk. Tiina Myllärinens (f. 1979) Traces tedde sig inledningsvis som en provkarta över modernistiska klichéer, men det fanns en energi under den raspiga ytan som effektivt pockade på ens uppmärksamhet och någonstans fanns en ansats till ett unikt uttrycksmässigt tonfall. Ett namn att lägga på minnet.
Sibelius Finlandia hade man däremot kunnat leva rätt så väl förutan, men när fem musikklasskörer från Helsingforsregionen, Åbo och Lahtis stämde upp i hymnen tinade nog även de mest förhärdade av hjärtan.