Musikrecension: Kompletterande och kontrasterande
Jean Sibelius Nattlig ritt och soluppgång, Kalevi Aho Cellokonsert 2, Carl Nielsen Symfoni 1 – kan ett konsertprogram bli intressantare, mera meningsfullt?
Nådendals musikfestspel: Sinfonia Lahti, dir. Osmo Vänskä, sol. Arto Noras, cello. Sibelius, Aho, Nielsen. Nådendals kyrka 5.6.
Kontexten är symfoniorkestern – Noras får ursäkta – hur de tre tonsättarna orkestrerar, bygger sin musik med instrumentgrupperna som legoklossar. Sibelius typiska stråkostinaton, som i Nattlig ritt ännu är onödigt ostinata, mot vilka träblåsarna grafiskt ritar sina melodibågar, Nielsens bleckorkester som går rakt på sak – utan den tvekan som genomlyser Sibeliusuvertyren – men med tydliga Wagnerinfluenser i andantesatsen.
Sinfonia Lahti och Osmo Vänskä möttes igen och det var bara att njuta och ta emot. Vänskäs pedantiskt återhållsamma och analytiska grepp i Sibeliusuvertyren fascinerade mig medan den hämningslöst muskulösa tolkningen av Nielsensymfonin igen väckte tankar om hur lämpligt det är med symfoniorkester i kyrkoakustik.
Och mellan dessa två nationalklenoder uruppförandet av Kalevi Ahos andra cellokonsert. Konserten är beställd av Nådendals musikfestspel och Sinfonia Lahti och explicit skriven för festspelens konstnärlige ledare Arto Noras. Ahos eget instrument är fiolen men han lär också kunna spela cello. Långsamt. Jag fick den uppfattningen att cellostämman är mycket idiomatiskt skriven, säkert i intimt samarbete med Noras, med typiska cellocantilena blandade med virtuosa rackerier, dock ingenting som inte en kunnig cellist skulle klara av. Men Aho är framför allt orkestertonsättare och enligt min uppfattning är det orkestern, inte solisten som har huvudrollen. Framför allt de Sibeliusinspirerade träblåsarna dominerar och i kyrkans akustik smalt cellon in i helheten på ett sätt som möjligen var avsiktligt, möjligen kunde kallas balansproblem.
Uruppförandet av Kalevi Ahos cellokonsert sändes direkt i radion och kan höras på Yle-arenan. Otvivelaktigt hörs cellon tydligare i radion än i kyrkans inte helt oproblematiska akustik.
Den en halv timme långa konsertens fem satser spelas attacca men strukturen är tydlig och det är förhållandevis lätt att följa formen. I sista avsnittet lyfter orkestertonsättaren Aho upp orkestern i ett våldsamt tutti varpå cellon exekverar den märkligaste och fyndigaste solokadens jag nånsin hört.
Kalevi Ahos partitur är alltid tekniskt krävande men Sinfonia Lahti – träblåsarna! – Osmo Vänskä och alltid suveräne Arto Noras stod för ett gediget framförande som lät åhörarna tryggt fördjupa sig i musikens mångfasetterade information.