Musikrecension: Skvatt galen kung ger hals
Kungen kunde kanske ha varit ännu galnare, men redan nu var David Hackstons tolkning av Peter Maxwell Davies Eight Songs for a Mad King superb, skriver Mats Liljeroos.
David Hackston, sång, narration, Iko Raatikainen, regi & iscensättning, Tuukka Törneblom, ljus. Metropolia Chamber Players (Samuli Laiho, violin, Martti Laivuori, cello, Leo Lehtinen, piano & cembalo, Laura-Leena Pauni, flöjt, Jerry Piipponen, slagverk, Aleksi Saari, klarinett), dir. Edward Ananian-Cooper. Metropolias föreställning på Konservatoriet 4.6.
Det känns onekligen smått otroligt att Peter Maxwell Davies (f. 1934) moderna kultklassiker, monodramat Eight Songs for a Mad King, lyckades chockera publiken så till den milda grad vid uruppförandet 1969. I dag framstår stycket som uttrycksmässigt relativt sofistikerad, emotionellt mångfasetterad och stundtals smått galghumoristisk musikteater, där texten, musiken och det visuella elementet ingår en nog så fruktbar symbios.
Randolph Stows föredömligt koncisa libretto bygger delvis på den mot slutet av sin levnad mentalt sjuke George III:s texter och några melodisnuttar från konungens häfte har även funnit sin väg till Maxwell Davies briljanta partitur, vars hypermodernistiska öppningstakter snabbt övergår i de mest häpnadsväckande postmoderna skepnader med bland annat en festlig music hall-pastisch på agendan.
Rumsrent och musikaliskt
Den stora cloun är givetvis George III:s sanslöst krävande soloroll som omfattar fem oktaver och ibland, som vid uruppförandet, görs av en skådespelare. Om man skall klandra initiativtagaren, superba kontratenoren David Hackston för något är det, paradoxalt nog, för att han gjorde rollen alltför rumsrent musikaliskt.
Som alla riktiga kontratenorer är Hackston baryton, men en hög och lyrisk sådan och det lägre registret kändes tyvärr aningen uddlöst. I höjden var han självfallet märgfullt mitt i prick, men kanske kunde arsenalen av ljud och läten utanför den traditionella sångens domäner ha varit ännu mer utstuderat spektakulär.
Iko Raatikainens – till vardags sångstuderande vid yrkeshögskolan Metropolia – iscensättning, med bland annat gosedjur och ett kålhuvud som rekvisita, var både fantasifull och ändamålsenlig medan den aningen konventionella regin gärna kunde ha tagit ut svängarna mer vidlyftigt. Kort sagt: kungen kunde ha varit ännu skvattgalnare!
Med det sagt är det dock bara att andlöst beundra den självklara virtuositet med vilken studentensemblen förverkligade ett partitur, som i tidernas morgon ansågs höra till de mest krävande man kunde tänka sig. Någonting avgörande tycks ha hänt under de senaste fyra decennierna.