Filmrecension: Mullvadsarbete i borgerlig örtagård
Manus och regi: Alex van Warmerdam. Foto: Tom Erisman. Musik: Vincent van Warmerdam. I rollerna: Jan Bijvoet, Hadewych Minis, Jeroen Percewal, Alex van Warmerdam, Tom Dewispelaere, Sara Hjort Ditlevsen.
Vitsord:
Det är inte alltför ofta man har möjlighet att stifta bekantskap med holländsk film. Alex van Warmerdams Borgman deltog i årets tävling i Cannes vilket ingen holländsk film hade gjort sedan Fons Rademakers kolonialistiska krönika Max Havelaar 1976. Några övriga minnesbilder dyker ändå upp. Marleen Gorris Antonias värld vann en Oscar i den utländska kategorin 1996 och på våra biografer har vi dessutom sett Ben Sombogaarts Tvillingarna (2002).
Den både makabra och burleska Borgman hör hemma i den försåtliga thrillergenre där främlingar sakta men säkert invaderar ett hem. Naturligtvis tänker man på Michael Hanekes Funny Games men Warmerdam bjuder på lekar som är mindre isande och mer mysteriösa. I filmens rafflande inledning jagas Borgman (Jan Bijvoet) och hans två medhjälpare likt mullvadar upp ur sina underjordiska kyffen av en beväpnad patrull. Trion lyckas fly och detta inledande spår följs aldrig upp och får ingen förklaring.
I ställer dyker Borgman upp i en mondän förortsmiljö och ringer på dörrklockan. Den onekligen sjaskige luffaren undrar om han kunde få duscha och fräscha upp sig. Hans envishet gör husets temperamentfulle make Richard (Jeroen Perceval) förgrymmad och leder till att Borgman blir ordentligt pryglad. Hustrun Marina (Hadewych Minis) ansätts emellertid av skuldkänslor och då maken är borta släpper hon in honom och låter honom rentav hålla till i en uthusbyggnad i trädgården.
Det är början till ett infernaliskt spel som eskalerar då Borgman tar av daga husets trädgårdsmästare för att snart, nu maskerad och prydlig, även vinna makens sympatier och bli anställd som ny trädgårdsmästare. Också de gamla kumpanerna dyker upp för att spela förtroendeingivande roller. Borgman lyckas rentav spränga hemmets enhetsfront och få hustrun på sin sida i en mordisk intrig mot maken.
Men vem är denna mysteriösa hämnare och trickster? Förvisso kan det vara frestande att se filmen som en samhällelig allegori som attackerar en bornerad borgerlighet. Då tänker man på Jean Renoirs Boudu flyter förbi (1932) med Michel Simons luffare som av en bokhandlare räddas från att drunkna varefter luffaren tar över hushållet och förför både frun och hembiträdet. Även Claude Chabrol närmade sig ett konspiratoriskt klasstema i Skrivet i sten (La Cérémonie, 1995), en filmatisering av Ruth Rendells deckare.
Visst har Warmerdams film ett hemlighetsfullt sug men mycket är kanske inte annat än lekfull yta och konstruktion.