Grytt: Sexuell kamp över klassgränserna
Det sociala arvets betydelse skall inte underskattas, påminner Kajsa Grytt, ledare för Tant Strul, i sin debutroman. Recensenten minns också en lätt förälskelse.
Roman
Norstedts 2014
Den gränsöverskridande, sensuella musik Kajsa Grytt och hennes grupp Tant Strul på 80-talet skapade är fortfarande enastående i den svenska pophistorien. Aldrig har någon annan på ett så vilt sätt lyckats kombinera oskuldsfull flickskörhet med mörk häxdans, och jag minns också att jag nog blev lite småförälskad de gånger jag som rockskribent fick tillfälle att intervjua bandledaren själv i hennes hemmiljö.
Sedermera har Grytt gett ut en lång rad soloskivor, av vilka de två senaste inneburit en nytändning, men vid sidan av sångtexterna också skrivit en hel del annat. Det senaste är romandebuten Nio dagar, nio nätter, där hon inledningsvis konfronterar oss med ett kvinnolik i en övergiven industrimiljö.
Med den öppningen kunde boken ha blivit ytterligare en i raden av aktuella svenska deckare. Många hade kanske också räknat med någon halvt självbiografisk roman, med personliga bilder som efter hennes karriär inom musikvärlden skulle ha känts välbekanta för publiken. Men nu har Grytt inte valt någon av de här enkla lösningarna, och bra så. Svenska deckare är för närvarande inte precis någon bristvara, och självbiografiskt har hon redan skrivit i den ovanligt läsvärda Boken om mig själv (2011). En konstnärsbiografi som kan placeras intill Patti Smiths Just Kids och – med vissa reservationer – Plura Jonssons Resa genom ensamheten, och som samtidigt formar sig till en bred tids- och generationsskildring.
Persongalleriet i den nya berättelsen begränsar sig däremot i det stora hela till två syskonpar. Ulrika är framgångsrik inom reklambranschen, medan hennes yngre bror Richard är gitarrist och inhoppare i band som behöver förstärkning inför turnéerna. Alex och Lina har för sin del vuxit upp under svårare betingelser, vilket bidragit till att brodern småningom sökt sig till kriminella kretsar och systern blivit drogmissbrukare.
Erövra och underkasta
Det här upplägget öppnar dörren för en gestaltning av hur människors sociala bakgrund påverkar deras liv, och det underliggande budskapet blir att det sociala arvets betydelse inte ska bagatelliseras. När de klassmässigt icke-kompatibla Ulrika och Alex av en händelse möts och börjar umgås befinner de sig på de flesta områden ljusår från varandra, medan det sexuella kraftfältet mellan dem istället blir desto mer explosivt – och efterhand farligt.
Det är en blandning av att vilja förstöra och sammansmälta, av lust och raseri, och Grytts skildringar av hur de två dras till och stöter bort varandra är ovanligt belysande, trovärdiga och laddade med fysisk kraft. I Ulrikas och Alex’ fall handlar det inte om kärlek, inte om värme eller närhet, utan om ett desperat, ohanterligt behov av att erövra och underkasta. Om ren kamp.
Allt ordnar sig inte
Också om Grytt alltså nu inte skriver självbiografiskt använder hon sig i hög grad av miljöer och strukturer hon sedan gammalt är väl insatt i. Det kan gälla rutinerna på ett behandlingshem, tankar kring att som attraktiv och omsvärmad kvinna förhålla sig till kroppens åldrande, eller personkemier och arbetsmodeller inom turnerande rockband.
Hon berättar på ett sakligt, undersökande sätt som trots temat kanske inte ger rum för så mycket stor dramatik (och språkligt-strukturellt saknas de mer avancerade finesserna), men som ändå väcker intresse tack vare att allt som sker känns verkligt. Och för att hon så känsligt och träffande lyckas beskriva mänsklig osäkerhet i olika sociala situationer.
Hennes gestaltning är därtill befriande ren från alla svartvita inslag. De inblandade människorna har samtliga både goda och dåliga sidor, och vi behöver som läsare heller inte möta någon gyllene, naiv tro på att allt trots de dåliga oddsen nog till sist måste ordna sig. Grytt faller inte för frestelsen att ta till krystade berättartekniska piruetter för att i slutändan knyta ihop sina motvilliga trådar till en vacker försoning.
Istället låter hon sina gestalter fortsätta att kämpa, om än kanske inte längre mot varandra utan med sig själva.