Musikrecension: Peter Gabriels mustiga dukningar
Back To Front-turnéns höjdpunkt i går utgjordes av låtar från klassikeralbumet So, men utöver dem serverades flera andra höjdare, skriver Ole Nerdrum.
Sång, klaviatur: Peter Gabriel. Klaviatur, dragspel: David Sancious. Bas: Tony Levin. Gitarr: David Rhodes. Trummor: Manu Catché. Kör: Linnea Olsson, Jennie Abrahamson.
Konsert på Hartwallarenan 20.5.
Peter Gabriel föredrar därför att presentera kvällen som en trerätters dukning. Förrätten består av akustiska låtar, huvudrätten är ett massivt elektriskt set och slutligen efterrätten: So-albumet i sin helhet.
Plattan som utkom 1986 slungade med en gång sångaren upp i rockstjärneklassen. So var ett medvetet drag av Gabriel att satsa på poplåtar till skillnad från de fyra tidigare soloplattornas introverta djupdykningar. So charmar fortsättningsvis för sitt slagkraftiga innehåll som inspirerats av Gabriels entusiasm för gamla skolans soul och för afrikansk och brasiliansk musik. Det handlar helt enkelt om tidlös, lättsmält men ändå konstnärlig musik.
Gabriels konstnärskap präglas av perfektionism. Det fick redan proggfolket uppleva på 70-talet då han var Genesis sångsolist. Spektakulära scenshower med Gabriel utklädd i de mest prekära skepnader uppmärksammades därför stort i proggvärlden. Skivorna sålde också bra. Efter det ambitiösa dubbelalbumet The Lamb Lies Down On Broadway (1974) lämnade Gabriel gruppen för att helt ägna sig åt sin egen musik.
Gabriel har också genom sina engagemang bidragit till världsmusikens internationella synlighet. Redan från det första numret, pianoballaden OBUT, som Gabriel sjunger kompad av basisten Tony Levin, står det klart att sångaren strävar efter att skapa intim stämning – utan stjärnmanér.
Den akustiska dukningen gungar och svänger utomordentligt. Klassikern Shock The Monkey har götts med extra fylliga baslinjer och bandet varvar i övrigt flera av låtarna med stadigt groove. I hela den väl upplagda repertoaren fungerar de poppiga och ”svårmodiga” som perfekta kontraster. Gabriels scenhabitus är avspänd och till det yttre vardaglig men intensiteten i tolkningen är desto mer tilltalande.
Den tidiga Gabriel-pärlan The Family And The Fishing Net attackerar som en pressande urladdning. Brutalt men estetiskt. I Solisbury Hill, får alla i bandet visa hur sväng bakas ihop med ultralätt grepp. Låten är dansant och för sin harmonivärld närapå övereuforisk. Att grundsättningen är densamma som spelade in So höjer ytterligare den retrospektiva vinklingens betydelse. För att ersätta So-plattans eminenta gäster som Kate Bush, Laurie Anderson och Youssou N’Dour, bjuder bandet i stället på snärtiga instrumentalpartier. Men i den tårdrypande Don’t Look Back-duetten har Bushs roll delegerats till Jennifer Abrahamson som klarar uppdraget lysande och präglar låten med sin personlighet.
Kvällen är lyckad och publiken inmundigar såväl Sledgehammer som uddare nummer med god aptit. Utöver det musikaliskt inspirerande imponerar Back To Front-dukningen också visuellt. Scenen badar för det mesta i starkt vitt ljus. Enorma mobila strålkastartorn flyttas för hand på scenen medan Gabriel och bandet öser på för fulla muggar. Oförglömligt.