Musikrecension: Suggestiv bysantisk fresk
Olli Mustonens andra symfoni är tveklöst hans starkaste orkesterverk hittills. Sakta men säkert närmar han sig ett eget, unikt tilltal, skriver Mats Liljeroos.
Helsingfors stadsorkester. Dirigent: Olli Mustonen. Solist: Steven Isserlis, cello. Smetana, Dvorák, Mustonen. Musikhuset 20.5.
Om Olli Mustonens första symfoni, Tuuri (2012), var att betrakta snarare som en brett upplagd orkestersång än en symfoni i ordets egentliga bemärkelse framstår uppföljaren, med den fantasieggande rubriken Johannes Angelos, närmast som en tondikt i fyra satser eller, om än med darr på ribban, en programsymfoni i den lisztska traditionen.
Det motiviska utvecklingsarbetet och de inbördes tematiska relationernas logik är trots allt inte Mustonens starkaste sida. Mustonen ger i första hand intrycket av stämningsskapande tonmålare och hans musik uppvisar inte sällan utpräglat visuella kvaliteter.
Så inte minst i den nu uruppförda andra symfonin, där Mustonen målar upp en suggestiv och klangligt fantasieggande bysantisk fresk. Verket är inspirerat av Mika Waltaris romanfigurs öden och satserna beskriver olika skeenden i romanen från Panagia av Blachernai (enligt Mustonen ”den bysantiska mystikens apoteos”) via Den helige Spiridions dag och I apostlarnas kyrka till Konstantinopels fall i Aleo e polis.
Dramaturgin fungerar utmärkt även utan kännedom om romanintrigen och tanken går på många plan osökt till Hindemiths Mathis der Maler-symfoni. Stravinsky spökar likaså i kulisserna och en viss sakral lokalfärg har, föga överraskande, även satt sina spår på Mustonens rikt kolorerade palett.
Johannes Angelos är tveklöst Mustonens starkaste orkesterverk hittills och det verkar som om den borne eklektikern sakta men säkert närmar sig ett eget, unikt tilltal. Tredje symfonin, som förhoppningsvis redan börjat ta form i Mustonens medvetande, kommer självfallet att öppna nya dörrar, men här finns redan en hel del matnyttigt att bygga vidare på.
Spirituell uvertyr
Det har sedan Sibelius och Melartins dagar inte precis hört till vanligheterna att inhemska tonsättare dirigerar uruppförandena av sina symfonier men Mustonen är en fullblodsmusiker ut i fingerspetsarna, vilket även framkom av hans flexibelt följsamma ackompanjemang i Dvoráks alltid lika härliga cellokonsert.
Mustonen rubaterade ymnigt men smakfullt och när gamle kompisen Steven Isserlis dessutom presterade en av de mest utsökt välljudande och insiktsfulla versioner av solostämman jag någonsin hört och stadsorkestern var föredömligt på bettet konserten igenom var det bara att njuta i fulla drag.
Det beprövade konceptet uvertyr-solokonsert-symfoni demonstrerade än en gång sin styrka och den sagolikt spirituella uvertyren till Smetanas opera Brudköpet angav tonfallet för hela konserten. En eloge åt stråkarna, som med gästande konsertmästaren Jan Söderblom i spetsen höll tungan rätt i mun i uvertyrens krävande åttondelsfigurer.