Skivrecension: Tryggt i mittfåran – på ett bra sätt
(Nonesuch Records/Warner)
Med risk för att tråka ut så kallade ”vanliga musiklyssnare” – som inte lär bry sig om vem som producerat en skiva – tänker jag börja denna recension med att berätta att The Black Keys nya skiva är producerad av Brian ”Danger Mouse” Burton. För mig känns det här viktigt eftersom samma Burton tidigare i år var aktuell också med en annan duo där han själv utgör ena halvan, nämligen Broken Bells. Och trots att de här två banden inte direkt påminner om varandra musikaliskt, finns här ändå några gemensamma nämnare och någonting i soundet som jag skulle tillskriva just producenten.
Framför allt tycker jag mycket om både Broken Bells-plattan och The Black Keys Turn Blue. Båda är väldigt sköna och känns lätta att ta till sig på ett sätt som tilltalar mig. Den övervägande stämningen är vacker och lite bitterljuv. För andra kan det här greppet kännas störande strömlinjeformat och menlöst, kan jag tänka mig.
The Black Keys, som det i första hand ska handla om här, fick ju sitt stora genombrott med förra skivan El Camino, och efter den fullträffen har nog förväntningarna varit osedvanligt högt uppskruvade på denna rockduo. Öppningen på deras åttonde skiva lägger hur som helst an tonen på ett alldeles förträffligt sätt; först några lite trevande slingor på akustisk gitarr och en vindlikt vinande synt innan ett elpiano och sedan Dan Auerbachs elgitarr kommer med på ett psykedeliskt solo och själva låten Weight of Love så småningom kommer i gång med sång efter drygt två minuter, toppen!
Det är inte mycket på Turn Blue som påminner om den tidvis rent av ZZ Top-mässiga boogierock som bandet serverade på förra plattan. Det är lugnare puckar på det hela taget, men sist och slutligen märker jag ändå hur igenkännbara The Black Keys blivit. Dels är det Auerbachs sång, som jag gillar, men det handlar också om en viss säkerhet på det hela taget. Utan att vara märkvärdigt låter det tryggt – på ett bra sätt.