Kaspar Hauser i borgerligt dockskåp
En häst, en skara barn och mysteriet Kaspar Hauser. Theatertreffen avslutas med Alvis Hermanis vidunderliga föreställning där mysteriet kring hittebarnet Kaspar Hauser tätnar, och alla trix är tillåtna.
Regi och scenografi: Alvis Hermanis. Kostym: Eva Dessecker. Musik: Jekabs Nimanis. Ljus: Ginster Eheberg. Dramaturgi: Andrea Schwieter. På scenen: Jirka Zett, Patrick Güldenberg, David Fischer, Isabelle Menke, Mira Szkody, Milian Zerzawy, Sinan Blum, Friedrike Wagner, Ludwig Boettger, Linus von Seth, Chantal le Moign, Lorena Schwerzmann, Roland Hofer. Schauspielhaus Zürichs föreställning under Theatertreffen 17.5.
Berlin. När berättelsen om Kaspar Hauser blev teater i Finland var det fältets yngsta förmågor, Akse Pettersson och Johannes Ekholm, som gjorde föreställningen. På Theatertreffen i Berlin visas Schauspielhaus Zürichs version som däremot är skapad av en garvad regissör, Alvis Hermanis, som sedan 1990-talet gjort karriär både i hemstaden Riga och på de största europeiska scenerna.
Myten om pojken Kaspar Hauser som dyker upp från ingenstans på ett torg i Nürnberg 1828 är minst sagt mystisk. Han kan varken tala eller skriva, men så småningom vecklas en berättelse om ett liv i fångenskap ut.
Historien om pojken som levt isolerad i ett källarhål återgavs i alla europeiska tidningar, och kom att bli en av de första gränsöverskridande sensationsnyheterna. Vem pojken egentligen var och vad som hänt honom är än i dag okänt. Vi kan bara spekulera bland otaliga teorier.
Trotsar god smak
Föreställningen följer Kaspars korta liv efter att han blivit omhändertagen, och nyttjar mängder av symboler och referenser med allt från poesifragment till Debussys melankoliska snöspårspreludium. Slutligen känns det ändå som om dimman kring hittebarnet Kaspar Hauser bara tätnar. Hermanis trotsar frimodigt alla regler för god smak och har både djur och barn på scenen. Vi möts av en månvit häst som står mitt på scenen – en sagolik varelse, men fullt levande.
Det är svårt att slita blicken från djuret, dess långa man och mörka ögon som skymtar fram under luggen. Hästen äter förnöjt hö, bajsar på scenen och förkroppsligar det som den västerländska människan inte förmår: Att bara vara, inte tänka. Det står klart att föreställningen undersöker motsättningen mellan natur och kultur.
Lilliputtar
Jirka Zetts Kaspar, som grävs fram ur en sandhög av Nürnbergborna, är stor, stel och klumpig. Tankarna går till Gullivers resor där Jonathan Swift använder Gullivers vistelse hos lilliputtarna som en kritisk allegori över samhället. Här är Nürnbergborna spelade av barn, maskerade till gamlingar. De rör sig inte fritt på scenen utan styrs av vuxna ”dockmästare”, som står tätt intill dem och buktalar replikerna för dem.
Metanivåerna är många. Hermanis tar avstånd från realism och visar ”teater som teater”, men beskriver också vuxna människors behov av att styra sin omgivning. Kaspar är en sorts blandning mellan barn och djur – en underbar vilde, vetgirig och foglig.
Hermanis ställer till med en grandios show där fantasin får flöda besinningslöst och alla trix är tillåtna. Det är inte långsökt att associera till Günther Grass-filmatiseringen Blecktrumman med dess råa barnprotagonist.
Småborgerligt
Det är näpet som i en liten titthålsteater eller ett dockskåp när draperierna glider åt sidan och blottar en biedermeierinteriör med tjinuskifärgat trä, ränder och rundade former.
Medan Petterssons och Ekholms Kaspar Hauser var en hyllning till 1990-talets populärkulturella estetik är Hermanis version en grotesk, småborgerlig dockskåpsdröm. Men båda uppsättningar intresserar sig för Kaspar Hauser som en projektionsyta för den västerländska kulturen.
Kaspar lär sig bordsskick (äter servietten), lyssnar på klassisk musik och poesirecitation, lär sig skillnaden mellan lögn och sanning ... Det sistnämnda vållar emellertid problem för Kaspar som ifrågasätter Bibelns förklaringsmodeller. Till sist förskjuts han ur gemenskapen, anklagad för lögn och bedrägeri. Men är det inte samhället som ljuger för Kaspar, som tvingar på honom sina absurda skapelseberättelser, sin gud, och sina ockulta riter?
Hästen på scenen verkar lika obekväm som Kaspar i samhället. Han mår illa av att höra de små beskyddarna spela violin och sjunga och förstår inte idén med att dansa. Det mesta som gestalterna företar sig på scenen verkar i själva verket löjligt, slitet och konstlat – allt från de tablåaktiga scenerna till Kaspars korkade frågor och de vuxnas ännu mer korkade svar. Lustfyllt och gulligt gör Hermanis narr av det borgerliga samhället, framför allt av dess sanningssträvan.
Föreställningen lämnar mig ändå kluven. Är det bara ett cirkusspektakel eller finns det en djupare mening?
Det vi ser är ju en enda stor lögn. Barn som är utklädda till gamlingar, en pojke som påstår att han inte kan tala eller skriva, en skröna som vi ändå vill tro på.