Musikrecension: Fart och fläng med Vilde Frang
Det som ser intressantast ut på papperet är inte alltid det intressantaste under en konsert.
Radions symfoniorkester. Dir. Santtu-Matias Rouvali. Sol. Vilde Frang, violin. Nuorvala, Korngold, Tjajkovskij, Kujala. Musikhuset 16.5.
På RSO:s program i fredags stod bland annat uruppförandet av Juhani Nuorvalas (f. 1961) Septimalia som tonsättaren beskrivit som något av en eloge till septiman. I stycket använder sig Nuorvala av en massa avvikande stämningssätt (scordatura) och hela idén tycks vara att bygga upp en kollision, där vissa instrument stämts med liksvävande temperatur och andra enligt ren stämning. Tanken var säkert att publiken skulle haja till inför att stycket låter ”falskt”.
Tyvärr tror jag Nuorvala förlitade sig lite för mycket på hur fascinerande den här ”falska” stämningen skulle låta. Nyhetens behag håller i sig i ungefär en minut, efter det börjar man hoppas på att det småningom skulle hända något. Det visar sig att stycket har lite för lite rytm, är lite för enformigt och statiskt och rör sig lite för mycket i samma register för att engagera. Trots att tonsättaren säger att stycket är tonalt och tonarten är e-moll, byggs ingen riktig tonal spänning upp. Det värdefullaste som Nuorvala bibringar är en påminnelse om att symfoniorkestern som institution är en ganska intressant kvarleva av en tid, då till och med alla instrument skulle stämmas på samma sätt.
Om Nuorvalas uruppförande bjöd på en lätt besvikelse, var det desto roligare att följa med konsertens senare stycken. Erich Wolfgang Korngolds sagolikt fina violinkonsert, som han skrev strax innan han lämnade Hollywood, fick en sagolikt fin tolkning med norska underbarnet Vilde Frang. Första satsen spelar hon med en häpnadsväckande skör och fragil klang, senare är hennes stämma klarare, men alltjämt ack så känslig. Stycket är givetvis härligt orkestrerat, mjukt och skönt sprudlande, och i finalen bjuder hon på en rejäl dos virtuositet. Mera fart och fläng blev det i en liten norsk folkevisa som hon spelade som extranummer i en version som lika gärna kunde vara signerad Bartók eller någon annan tonsättare specialiserad på synteser mellan konst- och folkmusik.
Tjajkovskijs fjärde symfoni påminde om vilken sagolikt fin symfoniker han är: hetsig, intensiv, talangfull och inte utan smuts under naglarna. I fyran drar tonsättaren allt till sin spets, på randen till det absurda, till exempel i de böljande vågorna av pizzicatospel i tredje satsen och inte minst i finalen där den våldsamt triumferande musiken kontrasteras mot den ryska folkvisan.
RSO-musikerna var i toppform med Taija Kilpiö som konsertmästare och Santtu-Matias Rouvali på podiet och speciellt Tjajkovskij vann på att spelas så föredömligt rytmiskt.
Veli Kujalas uruppförda Lairë, som hördes efter den egentliga konserten, var ett gediget skrivet, händelserikt och varierande kammarmusikverk som tolkades inlevelsefullt av Jukka Harju, Reeta Maalismaa och Jouko Laivuori.