Fantastiska flickor får Teatertyskland på fall
Har Theatertreffen alltid det bästa utbudet? I år hittar Isabella Rothberg en riktig pärla utanför festivalprogrammet, på lilla Maxim Gorki-teatern som fått nytändning.
Ohne titel nr. 1. Regi och scenografi: Herbert Fritsch. Kostym: Victoria Behr. Ljus: Torsten König. Musik: Ingo Günther, Herbert Fritsch. Ljud: Klaus Dobbrick. Video: Konstantin Hapke. Dramaturgi: Sabrina Zwach. På scenen: Florian Anderer, Matthias Buss, Nora Buzalka, Werner Eng, Patrick Güldenberg, Ingo Günter, Jonas Hien,Wolfram Koch, Inka Öwendorf, Annika Meier, Ruth Rosenfeld, Michael Rowalska, Fabrizio Tentoni, Axel Wandtke, Hubert Wild.
Volksbühnes föreställning 14.5 under Theatertreffen.
Es sagt mir nichts, das sogenannte Draußen. Text: Sibylle Berg. Regi: Sebastian Nübling. Koreografi: Tabea Martin. Dramaturgi: Katja Hagedorn. På scenen: Nora Abdel-Maksoud, Suna Gürler, Rahel Jankowski, Cynthia Micas.
Föreställning 15.5 på Maxim Gorki-teatern.
Berlin. Nonsensteater – kan det bli tyskare än så?
Jag börjar besöket på Theatertreffen, den tyska teaterns största festival, med något som kunde beskrivas som just nonsens.
Herbert Fritschs Ohne titel nr. 1 (Utan titel nr. 1) är ett slags crazyopera i femtiotalstappning, som inte gör några som helst försök att verka seriös.
Att Fritsch är den legenadariske Volksbühne-chefen Frank Castorfs lärjunge går inte att ta miste på. De som såg Castorfs gästspel i Helsingfors i fjol vet hur utflippat det kan bli med jättekrokodiler och spelberoende aristokrater på scenen.
Herbert Fritsch är inte sämre. När han i fjol deltog i Theatertreffen med sin föreställning Murmel murmel, lär "murmel murmel" ha varit de enda ord som yttrades under den sjuttio minuter långa föreställningen.
Hur kommer det sig då att Herbert Fritsch återigen är med på Theatertreffen, festivalen som ska summera trender och visa publiken vart teatern är på väg, inte bara i Tyskland, utan i hela Europa? Ja, antagligen för att hans Ohne titel nr. 1 är snygg och får publiken att flabba.
I pärlemorskiftande femtiotalskläder äntrar Volksbühne-teaterns skådespelare scenen. De bär plastiga peruker med kotlettfrisyr och korkskruvslockar, sminket är överdrivet och tänderna så blekta att de lyser ända ut till fjortonde raden. När de spelar på sina instrument ser de ut som en salongsorkester från Las Vegas.
Och som de rör sig sen! Ryckigt, stelt och skuttande som gammaldags uppvridbara leksaker – visst är det en fröjd att se fysisk komedi som utförs så lätt och precist.
Illusioner
Proportionerna är förvrängda. Mitt på scenen står en enorm soffa som är huvudet högre än skådespelarna. Soffan ändrar hela tiden skepnad, ibland är den ett skepp, ibland en estrad, ibland en balkong där en karikerad, romantisk Hollywoodscen spelas upp.
Någon text eller egentligt innehåll tycks föreställningen inte ha. Den är en hyllning till amerikansk estradunderhållning och hederlig slapstick-komedi. Skådespelarna ramlar, drar underbältet-skämt, bjuder på opera- och schlagerparodi och misslyckade trollkonster.
Dirigenten Ingo Günther gör ett fantastiskt jobb framför scenen. Hans musik föder rörelse på scenen och vice-versa.
Det hela är mycket underhållande, med spex, show och stor illusionskonst – till exempel förvandlas en av de kvinnliga skådespelarnas tunga plötsligt till en monstruös, slingrande reptil som får publiken att rysa av förtjusning.
Men ändå saknas en nivå, en dimension, något som skulle ge showen substans. Föreställningen verkar ha fötts ur fri och kreativ improvisation, men avsaknaden av text gör att den slutligen sackar ihop. Jag lämnar salongen road, men oberörd.
Gorki markerar förändring
Theatertreffen brukar kritiseras för att vara en exklusiv klubb dit endast stats- och stadsteatrar har tillträde. Dessutom är det uppenbart att vissa städer dominerar, i år kommer fyra av nio föreställningar från München.
Men inget av teaterhusen som finns med på festivalen i år har skapat lika mycket surr och snack som den lilla Berlinteatern Maxim Gorki.
Maxim Gorki är utan tvekan den hippaste institutionsteatern för tillfället – det ser man redan i teaterns foajé där publikens medelålder är betydligt lägre än vanligt och hipsterfaktorn desto högre.
Vad är det som får de unga tjejerna och killarna med rutiga skjortor och tjockbågade brillor att besöka det här gamla teaterhuset?
När Şermin Langhoff 2013 blev teaterchef för Maxim Gorki fick teaterns nytändning och en repertoar med både sting, djup och relevans.
Langhoff, som är född i Bursa i Turkiet, får ofta bära epiteten "Tysklands första teaterinstitutionschef med invandrarbakgrund".
Under hennes ledning har ensemblen också förnyats. Den representerar i dag grupper som mer sällan fått sina röster hörda på teaterscenen, med skådespelare som har rötter i länder långt utanför de tyska gränserna. Med andra ord är Maxim Gorki en teater som ser lite mer ut som världen gör i verkligheten.
Den känslan får jag också när jag ser Sibylle Bergs underbara pjäs Es sagt mir nichts, das sogenannte Draußen.
Fyra tjejer med nördglasögon, säckiga collegetröjor, rufsigt hår och sur uppsyn står på scenen. De är lunsiga, har dålig hållning och vägrar ställa sig in hos publiken. Med sina oattraktiva hemmakläder och fräcka fasoner har de här flickorna utan tvekan revolutionär potential.
Utan vare sig pampig scenografi eller häftig ljusshow lyckas regissören Sebastian Nübling skapa en föreställning som egentligen inte påminner om något jag sett tidigare.
Han går "back to basics", använder sig av den grekiska teaterns kör för att framföra något nyskapande – en sprängladdad text om samtiden.
Kvartetten Nora Abdel-Maksoud, Suna Gürler, Rahel Jankowski och Cynthia Micas bär upp texten med styrka, intelligens och en aldrig sinande humor. "Jag får psoriasis av konkurrensen här!" hör till minnesvärda repliker under kvällen.
Äntligen en kvinnlig Kaspar Hauser! tänker jag. Jag syftar förstås på Akse Petterssons och Johannes Ekholms omtalade generationspjäs som i våras gick på Q-teatern i Helsingfors. I Berlin ser jag samma ansats till att skildra samtiden, men den här gången ur en flickas perspektiv.
Det skulle vara enkelt att kategorisera Sibylle Bergs text som "vanlig flicktion", det vill säga en berättelse om en ung kvinna som upplever glädje och hjärtesorg i en värld fylld av normer som försöker tala om för henne hur en "riktig kvinna" ska bete sig och se ut.
Det här finns i pjäsen, men också motiv och händelseförlopp som känns nya.
Flickan blir farkosten genom vilken vi färdas genom 2010-talet, hon går på fest, dansar dubstep, tar stora klunkar ur sin bautaflaska, har ett enormt och explosivt begär. Då och då dyker bästisen Minna upp på scenen genom fantasifullt iscensatta Skype-samtal. Hon har fått fnatt och springer på Zumba-timmar stup i kvarten – nu predikar hon flåsande gruppgymnastikens och latinpopens evangelium för kompisen.
Utseendefixering är inget nytt tema, men sättet som bantande, tränande människor beskrivs på är snillrikt och poetiskt: "alla dessa kroppar som försöker intala sig själva att de är byggnader, inte av kött och blod".
Nytt för kvinnoskildringen är att flickorna snackar teknik, ett ämne som traditionellt förpassats till pojkrummet. Här diskuterar tjejerna teknikprylar och krypteringen på sin webbplats, samt klagar över NSA:s bevakning.
Aerobics och hiphop
Det är en grovhuggen och oerhört rytmisk föreställning som Sebastian Nübling skapar, där kropp och text verkligen fyller scenen.
Tabea Martins koreografi är underfundig, varvar aerobics med gestikulerande hiphop-armar och stampande fötter som får scengolvet att skälva.
Tredje vågens feminism, ungdomens avgrundskänslor och högironisk analys av konsumtionssamhället varvas i den här härliga föreställningen.
På Maxim Gorki textas dessutom alla föreställningar till engelska, vilket också motiverar besöket. Visst håller något nytt och stort på att ske med den tyska teatern.