Skivrecension: Coldplay – Ghost Stories
Chris Martin och hans band Coldplay siktar på sommarens strandfester med nya albumet. Fullständigt humorlöst och uppblåst – och på ett kusligt vis fascinerande.
I Brett Easton Ellis civilisationskritiska bästsäljare American Psycho från 1991 håller seriemördaren Patrick Bateman långa utläggningar om hur djupt han berörs av Phil Collins ballader. Ironin är att det enda som får en fullblodspsykopat att känna någonting är överproducerad vuxenrock. I dag hade Bateman garanterat varit världens största Coldplay-fan.
Jag lyssnar på första låten Always in My Head på nya skivan Ghost Stories och får en bild av tv-reklamer där folk gräver ner sina tår i sanden på semesterorter, medan de glatt ignorerar det politiska tumultet och sexturismen som pågår ett par kvarter bort. Titeln Ghost Stories är egentligen perfekt: det här är djupt känslomässig musik gjord helt utan känslor, kanske också för lyssnare helt utan känslor.
Om Coldplay själva inte säljer sin musik till reklambyråer så finns det numera tusentals band beredda att kopiera deras uppblåsta ambiens för att tjäna pengar. Också senaste schlager-EM-finalen – inte minst finska Softengine – har en del att tacka Coldplay för. Eller hur man nu vill uttrycka det.
På nya skivan riktar Coldplay in sig på strandklubbarna på Ibiza. Man brukar tala om "balearisk" musik och det är uppenbarligen det som Chris Martin och hans band haft i tankarna när de samarbetat med det svenska stjärnskottet Tim Bergling – Avicii – på låten A Sky full och Stars.
Resultatet är en danslåt som förmodligen kommer att spelas som avslutning på varje strandfest från Pargas till Playa del Inglés i sommar. Det är Coldplay naturligtvis helt inriktade på. Bandet har alltid siktat på de riktigt stora massorna. Första singeln Magic låter lite som en mer radioanpassad version av den typen av r'n'b-indie som James Blake och The xx företräder.
Det är lätt att förstå charmen i den här eskapismen. Det är ingen slump att Coldplay återfinns på soundtracket till senaste Hungerspelen-filmen. Också band som Phosphorescent och Bon Iver har varit och nosat på atmosfärisk kitsch med framgång.
Men det som jag skulle önska mig är åtminstone lite mera innehåll än i en genomsnittlig Tjäreborg-reklam.
Det stora problemet är inte minst Chris Martins närmast provokativt banala låttexter. Han påminner om en oljad strandraggare som försöker flörta omkull ett gäng tjejer, med rader om "ögon", "stjärnor" och "himlen" (även om detta samtidigt lanseras som hans stora skilsmässoplatta). Det finns ingen övertygelse i hans röst, utom möjligtvis den fasta övertygelsen om att han snart kan logga in på sitt bankkonto och se hur pengarna rullar in.
Att Coldplay vill tjäna pengar är måhända en simpel invändning, och vill man fördjupa resonemanget kan man säga att bandet i dag spelar i samma liga som andra megalomaniska artister som Kanye West och R Kelly. Det finns utan tvekan något avväpnande med artister som inte ber om ursäkt för sin sentimentalitet. Också U2 hade stora gester redan i början av sin karriär, men jag vill minnas att de också var politiska och arga unga män.
Det mest positiva med Ghost Stories är ändå att skivan bara är 42 minuter lång. Att kalla det för en plåga är för mycket sagt, eftersom bandet gör allt för att stryka medhårs. På ett kusligt sätt är det lite fascinerande. Och jag kan inte lova att inte kommer att nynna på Aviici-singeln i sommar. Kanske motvilligt, men ändå.