Musikrecension: 1917-konserten en patetisk historia
Konceptet att framföra en genomskärning av konsten 1917 är fascinerande. Ändå ligger något unket i luften.
Annika Palm, piano, Annemarie Åström, violin, Tomas Nuñez-Garcés, cello, Riko Eklundh, recitatör. Rachmaninov, N. Boulanger, Respighi, Sibelius, Bridge. G 18 14.5.
Till denna värld föddes Finland lyder underrubriken på pianisten Annika Palms konsert, där hon utforskar världen 1917 i ton, text och bild.
Konceptet att framföra en genomskärning av konsten i dess olika former under ett enda år är i och för sig fascinerande och Annika Palm och hennes kumpaner är beundransvärt disciplinerade när det gäller att hålla sig inom givna ramar. Naturligtvis nuddar man vid 1918 och inbördeskriget men för det mesta håller man sig till 1917 och till och med fotografierna som visas på duken ovanom är tagna det året.
Det första som slår en när man stiger in i konsertsalen på Georgsgatan är ändå att någonting unket ligger i luften. Det gäller inte konceptet i sig, utan historien som berättas. På väggen ovanom scenen visas den där hemska målningen (Edvard Istos Anfall) där Suomifröken antastas av den ryska örnen. När Riko Eklundh sätter i gång med att recitera är det Södergrans Triumf att finnas till, Allan Wallenius Avfällning och Arvid Mörnes Soldater som gäller samt Eklundhs farmor, Kerstin Eklundhs minnesanteckningar. Krig och elände råder, det är stopp på transporter och nästan hungersnöd, tavlor säljs för att få råd med pälsar och det lilla folket som förklarat sig självständigt mitt i storfurstendömets kaos framställs som tappert. Snart bryter ett inbördeskrig ut, de röda klampar in på Helsingfors järnvägsstation och så vidare.
Så klart det är angeläget att berätta den här historien för nya generationer och något av det värdefullaste är att berättelsen den här gången uttryckligen återges ur ett finlandssvenskt perspektiv. Samtidigt kan jag inte undgå tanken på att det här historieberättandet känns lite slentrianmässigt, något i stil med "den här berättelsen är viktig och därför skall vi berätta den för er än en gång".
När det gäller själva konceptet vill jag närmast invända mot att alla dessa målningar av Chagall, Gallen-Kallela, Klimt och Renoir med många flera visas samtidigt som musiken av Rachmaninov, Respighi, Sibelius och Bridge framförs. Annika Palm har helt rätt i att musiken och konsten letade efter nya former vid den här tiden – just därför är början av 1900-talet en så oerhört intressant period i konsthistorien. Valet av kompositörer är det heller inget fel på, tvärtom är det helt på sin plats att sätta Finland i en internationell kontext. Men det känns som att man missar målet när olika rivaliserande strömningar ställs sida vid sida och konstformer konkurrerar med varandra. Flera av målningarna är så uttrycksfulla att de rentav skriker efter uppmärksamhet. Sällan uppstår en symbios mellan målning och musik, oftare en konflikt. Vad i fridens namn har George Grosz Explosion med passacaglian i Respighis violinsonat att göra eller Albin Egger-Lienz Nordfrankreich med Rachmaninovs Étude-tableaux op. 39 nr 5? Och varför skall Nadia Boulangers sällan hörda, förföriskt mystiska Vers la vie Nouvelle överröstas av text?
Det är helt okej att göra teater, och på sätt och vis närmar sig en konsert av det här slaget teater, speciellt med Riko Eklundh som galjonsfigur – han är utmärkt underhållande – men risken är förstås att den lika uttrycksfulla musiken hamnar i skymundan. Som mest lyckat är förbundet när de fem nätta småstyckena i Sibelius Blomstersviten opus 85 varvas med farmors memoaranteckningar och text och musik får det utrymme som krävs.
Vid flygeln är Annika Palm (f. 1973) som allra starkast. Efter uppväxtåren i Helsingfors har hon studerat både i Frankrike och England där hon numera bor. Under ledning av Pierre-Laurent Aimard, Teppo Koivisto, Tuija Hakkila, Konstantin Bogino och Eero Heinonen med flera har hon utvecklat en uttrycksförmåga och teknik som hon kan använda till det mesta. Med en lagom dos virtuositet, must och muskler bjuder hon på tekniskt säkert och välartikulerat spel och får G 18-flygeln att låta bättre än någonsin, vilket också kan bero på att Matti Kyllönen numera stämmer den.
Annemarie Åström lät en aning ansträngd i Respighis i sig tilltalande violinsonat, medan Tomas Nuñez-Garcés tolkade Bridges suggestiva och agiterande cellosonat vackert och inkännande. Uljas Pulkkis färska arrangemang av Sibelius Drömmarna, en kort trudelutt ursprungligen för kör, nu för pianotrio och baryton, knöt ihop helheten.
Visst hände det ett och annat det året och visst finns det anledning att fortsätta utforskandet av de konstnärliga strömningarna i början av seklet. Kanske gav konserten också försmak inför kommande jubileumssatsningar under både Sibelius 150-årsjubileum nästa år och Finlands hundraårsjubileum om tre år.