Skivrecension: Rytmens republik
Om du tycker om The Headhunters, Miles Davis, Jimi Hendrix, Jeff Beck och Peter Gabriel gillar du även denna skiva. Ungefär så står det på gitarristen Jarmo Saaris hemsida.
(Rockadillo)
Visst, för en gångs skull är det lite svårt att kategorisera den föreliggande skivan. Proge, fusionsjazz, bluesrock, världsmusik, funk? Jo och nej. Jag ger hellre upp, än uppfinner ett nytt genrenamn. Men ok, även jag kommer med några namn, som dyker upp i medvetandet vid lyssnandet. Frank Zappa, Pat Metheny, Robert Fripp och faktiskt även den mer eteriske Arve Henriksen.
Saaris republik är en rytmisk demokrati. I grundsammansättningen ingår förutom gitarrer tre slagverkare. På skivan spelar Abdissa Assefa, Olavi Louhivuori och Sami Kuoppamäki och fler än ett trumset hörs ofta. De tre trumslagarna skapar otroligt drivande grooves, som direkt greppar lyssnaren.
Skivan, med ytterligare åtta medverkande, är en ultraproducerad helhet som knappast låter riktigt lika under konsert, trots att republiken använder förhandsproducerat material live. Saari spelar förutom gitarrer (även barytongitarr) bas, tauruspedaler, theremin, syntar, viola da gamba med mera. Han sjunger även och spelar sin röst genom en vocoder.
Merparten av de ofta elektroniskt bearbetade häpnadsväckande vokala delarna görs dock av gäster som Johanna Iivanainen, Sam Huber och Tommy Lindgren.
Steviasötma och tuggmotstånd
Efter en kort och effektiv huvudsakligen elektronisk introduktion startar The Jungle med några slag från mormors klocka. Ovan den starka funkpulsen reciterar Sam Hubers basbaryton trovärdigt en lika stark text av Narender Singh Bansal.
Planet Red börjar med gitarrhjälteskap, men går sedan mot något som påminner om ett möte mellan Toto och Zappa. Men senare blir det även Genesis-lik proggpomp. Lyckligtvis lättas ljudmuren upp av mera gitarrhjältemod plus tre trumset. En barnkör i vilken bekanta släktnamn figurerar medverkar även på den röda planeten.
I Pilgrim Calling hörs afrikanska influenser. Låten rullar på oemotståndligt och hypnotiskt med sex slag i takten och en etnisk kör som loopas i bakgrunden.
Inledningen till Soldier of Joy, med recitation och sång av Tommy Lindgren, för tankarna till Arve Henriksens samarbete med David Sylvian på Henriksens skiva Cartography. Den fortsätter dock med högre växel till andra, oväntade håll.
De mesta hjältefasonerna finns dock i Lost Mojo, som är tillägnad Jimi Hendrix och Miles Davis planer på att göra musik tillsammans. Det blev ju aldrig av, men enligt legenden existerar jaminspelningar med de två. Lost Mojo är i stort sett ett tvåackordsjam på nästan tretton minuter. Saari lånar Hendrix och spelar trombon medan Huber sjunger och pratar. Den som hört Henckas The Band of Gypsys-skiva känner nog igen vissa toner.
Den avslutande Fingers, Elbows, Shoulders inleds av Mahatma Gandhi, som talar i London år 1931. Johanna Iivanainen och den avsevärt yngre Saima Saari sjunger i känslig stämning, men de påföljande drygt sex minuterna kontrasterar med slagkraftiga mångfaldiga slagverk.
Den här skivan tål att lyssnas på många gånger. Även om ytan är lite steviasöt på sina ställen, finns det mycket att bita i undertill.