Musikrecension: Många bollar i luften
Tapiola sinfonietta, dirigent och cellist Tomas Djupsjöbacka. Ilona Jäntti, akrobati, Sakari Männistö, jonglör. Musikhuset, Sonore 10.5.
Tapiola sinfoniettas konsert i lördags var helt i enlighet med den linje som orkestern slagit in på redan tidigare med välspelande instrumentalister som dirigenter. Dirigentrollen axlades av Tomas Djupsjöbacka, som tidigare gjort sig känd som eminent cellist och på senare tid fått mersmak för dirigerandet.
Hagalundsinfoniettan har också tidigare samarbetat med dansare och koreografer, men den här gången kändes det som att symbiosen mellan konstmusiken och cirkuskonsten var speciellt lyckad.
Brittiske unge tonsättaren Luke Styles Handspun för solocello med koreografi av akrobatkonstnären Ilona Jäntti, själv verksam i Finland och Storbritannien, skrevs ursprungligen för Royal Opera Houses kontemporära avdelning ROH 2 med uruppförande i London i februari 2012. Handspun är en fascinerande skapelse där solocellon för det mesta spelar med ett dämpat uttryck och en hel del staccato medan akrobaten hänger och klänger i sina rep.
Jag har nog sett en massa jox till diverse musikstycken tidigare men sällan en lika vacker tolkning. Det mest tilltalande är hur välfungerande samarbetet mellan Jäntti och Styles, alternativt Jäntti och Djupsjöbacka, är. Hon kan musiken och tar fasta på direkt musikaliska element. Han är följsam och tillsammans får de symbiosen mellan musik och koreografi att fungera.
Kvällens andra huvudnummer var Lotta Wennäkoskis Jong, som uruppfördes i fjol och inte oförtjänt nyligen nominerades till Nordiska rådets musikpris 2014. Wennäkoski är kompromisslös i uttrycket och i Jong har hon skapat ett sällsynt humoristiskt verk där det humoristiska understryks av Sakari Männistös skickliga jonglerande och tolkning av rollen som misslyckad clown. Tricket med den talande orkestern har Wennäkoski utnyttjat till maximal effekt och tveklöst krävs det en hel del för en jonglör för att hålla alla bollar i luften när en grupp på tjugo personer står bredvid och skriker ”älä pudota” (tappa inte)!
Behöver man koreografierna för att kunna njuta av musiken? Nej, ingalunda, men just i dessa fall kändes det som att den visuella biten gav så mycket mer.
Tomas Djupsjöbacka var mestadels som fisken i vattnet och en klart kontaktsökande typ på podiet. I John Adams Shaker Loops sökte han ett lätt, mjukt och luftigt uttryck, inte det där rytmiskt precisa, exakta tickandet som ibland präglat utföranden av amerikansk minimalistisk musik och fått den att låta som om en ångvält for fram. Tolv poäng går också till sinfoniettamusikerna för en besjälad insats.
Konstmusikjonglör. Sakari Männistö trixar med musiken i Lotta Wennäkoskis prisnominerade verk för sinfonietta och jonglör.