Musikrecension: Poesi, poesi och åter poesi
Helsingfors stadsorkester i Musikhuset 9.5. Dirigent: Olari Elts. Solist: Simon Trpceski, piano. Webern, Chopin, Schubert, Alfvén.
HSO:s förträfflige förste gästdirigent Olari Elts brukar, liksom orkesterns chefsdirigent, för det mesta ha en tanke bakom sina programuppläggningar och visst fanns det även denna gång några idémässiga kopplingar, även om helheten nog kändes smått spretig.
Så inte minst på grund av Chopins första pianokonsert, som kanske föll mest utanför ramen. När den spelas som den här gången av Makedoniens gåva till pianovärlden, 35-årige Simon Trpceski, kunde man dock inte bry sig mindre.
Poesi, poesi och åter poesi, beskrev ett samtida vittne Chopins spel och Chopin hade sannolikt glatt sig åt Trpceskis lyriska sätt att utforma hans ungdomsverk. Sällan hör man så klangligt subtilt förverkligade pianissimon som i långsamma satsen, samtidigt som Trpceski plocka- de varje enskild ton i de virtuosa löpningarna som pärlor på ett band.
Chopinkonserten är med sina ymniga rubateringar inte helt lätt för dirigenten, som tvingas följa solisten som en operadirigent följer sina sångare. Det var dock ingen match för Elts, som var följsamheten själv på podiet och samspelet med Trpceski verkade överlag förlöpa sömlöst.
Folkligt och färggrant
Schuberts ofullbordade E-dursymfoni från 1821 brukar ibland ges ordningsnumret 7, men räknas inte till de officiella symfonierna.
Schubert hade för vana att lägga ifrån sig halvfärdiga verk om något intressantare dök upp för att sedan inte återvända till dem och i det här fallet är det Brian Newbould som 1980 fyllt luckorna i en skiss, där mestadels endast det melodiska materialet är angivet.
Resultatet är inte oävet, även om den huvudsakliga orsaken till att Schubert lät sin E-durtorso bero framstår som rätt klar – materialet håller helt enkelt inte måttet och en jämförelse med de ett år senare skrivna, revolutionerande symfonisatserna i h-moll är inte direkt smickrande.
Om Schubert slog upp dörren till romantiken på vid gavel och Chopin gjorde domänen till sin, skar Schönberg och hans elever effektivt av reträtten. Ändå inledde samtliga karriären som fullblodssenromantiker, vilket skulle bevisas av serialistgurun in spe Anton Weberns tondikt Im Sommerwind (1904), där de strausska fingeravtrycken är nog så tydliga.
Strauss hade även sitt finger med i framför allt det instrumentationsmässiga spelet i Hugo Alfvéns nationellt färgade senromantiska variant. I den oemotståndligt underhållande orkesterrapsodin Midsommarvaka spelar han ut hela sin färggranna folkliga palett, som realiserades utomordentligt väl av en, som för det mesta under Elts, inspirerad stadsorkester.
Publicerad i Hbl 11.5.