Hjälparbetare och småbarnsmamma
Annika Sandlund skildrar den etiopiska vardagen på ett levande sätt, skriver Gunvor Kronman i sin recension. Kronman gillar särskilt Sandlunds kvinnoporträtt.
Schildts & Söderströms 2014. 212 sidor.
När det röda dammet lagt sig. Etiopiska episoder. (2014) utgör en märklig igenkännandets läsupplevelse för mig. På många plan.
Den finlandssvenska journalisten och sedan år 2000 hjälparbetaren Annika Sandlund bodde med sin snabbt växande familj i Etiopien åren 2006–10, där hon arbetade som anställd för Förenta Nationerna. Exakt femton år tidigare gjorde jag själv min första mission för Röda Korset till det som då ännu var en del av Etiopien, men senare blev självständigt, nämligen Eritrea. Många av de orter Sandlund beskriver i sina texter kan jag känna igen: ljud, dofter och samtal återkallas. Det enda jag saknar i Sandlunds Etiopien är den suggestiva etiopiska sången och den etiopiska matens drottning, injiran. Det märkliga med att läsa Sandlunds bok är att det är som att stiga in i en värld som knappt förändrats under dessa år. Kanske med undantag av mobiltelefonerna, som ännu inte hade nått den afrikanska kontinenten i början av 1990-talet. Inte heller de kinesiska investeringarna hade tagit fart.
I dag finns världens snabbaste ekonomiska tillväxt i Afrika söder om Sahara. Det pågår ett globalt kapplopp om den bördiga afrikanska jordbruksjorden och de rikliga naturtillgångarna. Samtidigt har den enskilda individens liv inte förändrats mycket, och särskilt utanför städerna är det fortfarande århundraden gamla traditioner som styr människors vardag. Detta är en av den afrikanska kontinentens paradoxer.
Annika Sandlund lyckas i tjugoen intensiva, korta texter skickligt levandegöra den etiopiska vardagen. Vi får målande beskrivningar av hur det är att som nyinflyttad västerlänning, så kallad expatriate, etablera sig i människomyllret i Addis Abeba. Jag kan tyvärr konstatera att internationella hjälparbetandes mammors villkor inte heller har förändrats under de senaste femton åren. Till plussidan, som Sandlund ofta beskriver, hör den gemenskap som naturligt uppstår när man i egenskap av småbarnsmamma träffar den lokala befolkningen. Det verkar vara lättare att inleda personliga samtal med ett småbarn på armen och ett annat i handen.
I Sandlunds bok får vi ta del av en stor mängd information om traditioner och seder bland de många olika etiopiska stammarna. För i Etiopien finns ännu stammarnas Afrika. I östra Afrika, som på den övriga afrikanska kontinenten, både har och har inte nationsgränser betydelse. Sandlund lyckas visa hur gränser ofta dragits till exempel rakt igenom en by så att skola och brunn hamnar i olika länder. Gränser bevakas och leder till väpnande konflikter samtidigt som människor fortsätter att leva i två länder på områden de levat på i generationer. En annan av de afrikanska paradoxerna.
Bokens största behållning är ändå de kvinnoporträtt Sandlund så fint beskriver. Det är kvinnor som trots fattigdom, svårigheter och oftast utan hjälp av män lyckas hitta sina egna överlevnadsstrategier. Vi får stifta bekantskap med Self-Made affärskvinnan Victoria som vandrar fram och tillbaka över gränsen mellan det krigsdrabbade Sudan och sina kunder i Etiopien. Vi träffar den aidssjuka tolken Amran, som låter oss förstå det fortfarande tabubelagda i sjukdomen. Genom den tonåriga förstföderskan Sara får vi en inblick i afar-kulturen i norra Etiopien samt det i väst närmast okända, men i utvecklingsländer sorgligt vanligt förekommande kvinnoproblemet fistel. Rörande är också historien om Nadia, den lilla flickan med ett huvud stort som en vattenmelon, som genom många okändas hjälp har fått diagnosen vattenskalle och till slut även får hjälp.
Till bokens grymmaste berättelser hör berättelsen om den halv-eritreanska lokalt anställda hjälparbetaren Ermias. Han kan inte få identitetshandlingar och pass men vill ändå ta sig till Europa illegalt via Libyen. Ermias blir vittne till en veritabel människoslakt genomförd av gränsbevakningen och återvänder till Etiopien efter en tid i libyskt fängelse. Ermias berättelse är ett av de hundratusentals människoöden, som varje år sätter livet på spel för att lämna krig, fattigdom och elände bakom sig i hopp om ett bättre liv i Europa.
Som en röd tråd genom boken går det etiska dilemma det innebär att som västerländsk, ideologisk hjälparbetare avstå från bekvämlighet och välfärd som du varit van vid hemifrån – samtidigt som du lokalt utgör en ekonomiskt privilegierad grupp, vars levnadsstandard lokalbefolkningen inte ens kan drömma om. De dagliga val du ställs inför där princip bryts mot princip och du tvingas till omvärderingar skapar ofta frågor det inte finns ett rätt svar på. Beskrivningen av dessa parallella verkligheter är en av de universella erfarenheter Sandlund lyckas förmedla så väl.