Johan Heltne: I den religiösa tortyrkammaren

Henrik Jansson

När jag läser Johan Heltnes debutroman Det finns ingenting att vara rädd för, om hur den religiösa kretsen Livets Ord stympar den 17-åriga berättaren Jonatans tillvaro, blir jag ibland tvungen att lägga undan boken och bara andas.
Det är inte varje dag en roman väcker sådana reaktioner.
I och för sig har svenska litterära skildringar av livet inom sekter inte varit helt ovanliga de senaste åren (till de mer omtalade hör Henrik Petterssons Jehovasjäveln och Elisabeth Hjorts Hängivelse), men Heltne som själv vuxit upp inom Livets Ord kopplar också ihop den totalitära religiösa miljön med en rad neurologiska symptom som huvudpersonen lider av.
Och det är en gastkramande läsning. Jonatan lever i ett ständigt ångesttillstånd, som till stora delar handlar om känslan av hjälplöshet. Dels inför den egna församlingens rigorösa kontrollsystem, men dels också inför de krampanfall som drabbar honom.
Till en början är han diagnostiserad med svårbehandlad epilepsi, men efter en sjukhusvistelse med noggranna undersökningar visar det sig att kramperna är relaterade till psykisk stress – vilket kanske är en förståelig reaktion om man lever i en religiös tortyrkammare där skuldbeläggandet inte tycks känna några gränser.
Ledarna i församlingen påstår att det är ”en demon” som förorsakar hans anfall, och när han senare själv vill tala om sin sjukdom och behöver stöd får han höra att Jesus redan tagit på sig hans lidande och helat honom. Att det är hans eget fel om han ändå envisas med att förbli sjuk.
”Du är egentligen frisk. Det handlar bara om att ta emot det. Helandet. Så enkelt är det.”
Det enda råd han får är att han ska be och läsa bibeln ännu flitigare. Det är som att ge den törstande saltvatten. Vätskan finns där, men saltet måste bort innan den blir drickbar.
Den ständiga utsattheten
Heltne har en säker känsla för vilka detaljer han ska zooma in och överbelysa, så att Jonatans utsatthet med full kraft ska framträda. Gestaltningen av de återkommande anfallen och den personliga upplevelsen av dem är naken och övertygande, och den är viktig också i och med att inifrånskildringar av neurologiska sjukdomar (och speciellt epilepsi) är en bristvara i den svenska litteraturen.
Och den klaustrofobi som texten på flera plan förmedlar – huvudpersonen är instängd både i en sluten sekt och i sin egen hjärna och kropp – markeras via metoden att i detalj beskriva dels hans egna fysiska reaktioner på det som sker, och dels hans förnimmelser av andra aktörers yttre uttryck. Därtill är hans sensibilitet starkt inriktad på detaljer i miljöerna han befinner sig i, de blir ett slags speglingar av hans inre tillstånd.
När Heltne på detta sätt, utan förklarande tillägg, låter berättaren registrera sin verklighet närmar han sig den berättarteknik som i Sverige framför allt Magnus Dahlström gjort till sitt signum. Visst rör han sig tekniskt sett tills vidare på en mer elementär nivå än förebilden, men metoden känns i varje fall funktionell och ger läsaren en naturlig inblick i Jonatans psyke.
Däremot är jag mer skeptisk till de dialoger som också får stort utrymme i romanen. Här hade Heltne gärna fått göra djärvare redigeringar och klipp, så att betydligt mer av det som utspelar sig mellan diskussionsparterna lämnats kvar mellan raderna, outsagt.
Småinkvisitorernas natt
Hela berättelsen tar egentligen avstamp från en Livets Ord-arrangerad ungdomsresa till Israel, där Jonatan förälskar sig i den jämnåriga Nina. Hans känslor är besvarade, men deras kärlek förbjuds, och det krävs också att de ska skämmas över att de gjort fel och inte längre tala med varandra. ”Det är för er skull”, mässar ledaren, ”allt är för er skull, det vet jag att ni vet.”
Heltne ägnar sedan en hel del energi åt gestaltningen av sexuell tonårslängtan, och om nu upprepningarna blir alltför många och variationen otillräcklig framträder här ändå också något vackert och skört. Och det gör direkt ont att läsa då upprördheten över församlingsledarnas rigida maktspråk rusar iväg. Småningom kommer nämligen småinkvisitorerna loss på allvar, och det blir enskilda samtal och nya fördömanden.
Så det är knappast värt att vänta sig något lyckligt slut. Det lyckliga är i stället att Johan Heltne själv som vuxen lämnat Livets Ord, och nu kunnat samla sig till en så här stark litterär uppgörelse. Det är en skakande läsning, en brännande viktig roman.
Litteratur