Skivrecension: Fortfarande soul, men elektroniskt
(Sony Music)
Har det faktiskt gått fyra år sedan soulcroonern Tuomos senaste skiva My Own Private Sunday? Ja, inte har han ju hållit sig helt och hållet borta från den inhemska jazz- och soulscenen, så pass många järn i elden har han. Men efter att först ha kommit fram som den nya Suomi-soulens galjonsfigur i Quintessence i början av 2000-talet och sedan gett ut tre hyllade soloalbum i snabb följd med start år 2007, ansåg Tuomo att det kunde vara dags att lägga om stil.
I synnerhet som han började känna sig less och allt mer frustrerad över att fortsätta göra det som han föreställde sig förväntades av honom, nämligen mera av 1970-talsaktig soul-funk i läromästrarna Stevie Wonders, Curtis Mayfields och Marvin Gayes fotspår. Han beslöt att splittra sitt band och försöka komma på ”någon användning för den där förbannade trummaskinen”, som han sjunger på nya skivans öppningsspår, List of Things.
En fin inledning, sparsmakad och elektronisk, som slår an tonen för hela albumet. Och nyckelordet här är alltså elektronisk. På The New Mystique gör Tuomo allting själv – bortsett från den programmeringshjälp han får av nya kompisen Tommi Vainikainen.
En radikal förändring med andra ord, och visst är det en hel del att smälta för en vän av den organiska Tuomo-groove man vant sig vid. Själv brukar jag gilla när artister vågar bryta mot invanda mönster och pröva på något nytt. För det vill jag också hylla Tuomo.
Det här är definitivt modernt och det poppigare anslaget låter tidvis något tunt. Men samtidigt är rösten densamma och i den finns en ofrånkomlig känsla för S-O-U-L som genomsyrar albumet. I de bästa stunderna på de långsammare spåren – Waiting for Someone, Like Stone – kan det låta just som Stevie Wonder uppdaterad för 2010-talet. Medan titelspåret har någonting av tidig 80-tals-Prince-funk för det nya millenniet över sig. Och det är ju inte lite sagt det.