Musikrecension: RSO:s tjeckiska afton
Dir. Jakub Hrusa. Solist Sol Gabetta, cello. Kabelác, Martinu, Janácek. Musikhuset 2.5.
Det är både märkligt och intressant hur RSO kan spela en hel kväll med tjeckisk musik med tre tonsättares mest spelade verk, och ändå få det att kännas som att vi hör något nytt. Kanske säger det något om hur känd den tjeckiska musikkulturen är i vårt land och i vilken mån man i Finland brytt sig om tjeckisk musik på senare år, kanske säger det också något om i vilken mån man i Finland överlag brytt sig om andra länders musikkulturer.
Jag dristar mig till dessa slutsatser trots att till exempel Bohuslav Martinus cellokonsert de facto uruppfördes av RSO i Helsingfors 1956 under ledning av Paavo Berglund. Under fredagens konsert tolkades solostämman av det argentinska stjärnskottet Sol Gabetta (f. 1981) som skördat segrar överallt i världen och levde sig in i musiken med hela sin kropp och själ. Martinus cellokonsert är kanske inte fullt så melodiös, inte så kapriciös heller, men nog rytmisk och inte alltför komplicerad musik. Speciellt fint spelade Gabetta i duo med Ilari Angervos altviolin i andra satsen. Mera melodiska kvaliteter visade Gabetta upp i extranumret, Gabriel Faurés Après un rêve i utförande för solist och orkester.
Tjeckiske dirigenten Jakob Hruša inledde den tjeckiska kavalkaden med ett av Miloslav Kabelács (1908–1979) kändaste verk. Kabelác studerade i Paris på 20- och 30-talet för Erwin Schulhoff och klarade sig trots sin nazikritik med livet i behåll genom andra världskriget. I Tidens mysterium (1953-57) är uttrycket samtidigt förvånansvärt enkelt och förvånansvärt populärt. Början är stillsam och uttrycket begränsat, rentav hämmat vad gäller dynamik, tonomfång och rytmisk variation. Åtminstone under de tjugo första minuterna byggs stycket upp med en kilformad storform, där allt bara växer. Sist och slutligen landar Kabelács inte långt från Sjostakovitj.
Janaceks Sinfonietta är likaså ett välkänt men hos oss inte alltför ofta spelat verk, kanske på grund av att kraven på uppförandet går stick i stäv med benämningen sinfonietta: stor symfoniorkester krävs och dessutom en liten tropp av trumpeter. De fem satserna tolkades rappt och allt flöt ihop till en smidig helhet väl värd att avnjutas och upprepas.