Filmrecension: Venus i päls
Rekvisitan är enkel och skådespelarna bara två. Facit är ändå en bitsk och burlesk liten filmpjäs om kön, sex och makt.
Regi: Roman Polanski, Manus: Polanski på basis av David Ives pjäs. Foto: Pawel Edelman. Musik: Alexandre Despiat. I rollerna: Emmanuelle Seigner, Mathieu Amalric.
Vid 80 är Roman Polanski still going strong. Efter den mästerliga The Ghost Writer (2010) har regissören fastnat för filmatiserade kammarspel där pjäsbakgrunden är tydligt närvarande. Det var fallet med Carnage och gäller även den i Paris inspelade Venus i päls (La Venus à la fourrure) som tar sats i David Ives färska off-Broadway-pjäs.
Pjäsförfattarens inspirationskälla är österrikaren Leopold von Sacher-Masochs roman från 1870. Ives idé går ut på att låta en författare och regissör i vår tid göra en scenisk adaption av romanen som, efter Sacher-Masochs namn, även gav upphov till begreppet masochism. Titeln Venus i päls är inspirerad av Tizians berömda målning med kärleksgudinnan framför en spegel.
På en liten Paristeater håller regissören Thomas Novachek (Mathieu Amalric) audition för att hitta en lämplig kandidat till den kvinnliga huvudrollen Wanda von Dunajew. Just när han ämnar bryta upp efter en dag med många olämpliga kandidater klampar Vanda Jordan (Emanuelle Seigner) in i salen för att anmäla sitt intresse. Den tuggummituggande flickan, iklädd läderkorsett och strumpebandshållare är den diametrala motsatsen till allt det som Thomas söker. Vänligt men bestämt försöker han avvisa henne.
Vanda är emellertid envis och går på som en ångvält. Thomas ger henne slutligen en chans att läsa rollen med honom själv som motspelare. Så följer metamorfosen då Vanda förvandlas till pjäsens Wanda. Thomas blir helt trollbunden och snart sprattlar han i Vandas nät. Roller och karaktärer smälter samman i ett interaktivt spel där Vanda blir Venus dominatrix och Thomas hennes slav. Men det som enligt honom är ett litterärt mästerverk avfärdar hon som sexism och sadomasochism.
Emanuelle Seigner, Polanskis hustru, är en sprakande uppenbarelse som Vanda medan Mathieu Amalric är frapperande lik Polanski som lite yngre. Auditionen äger rum på en scen som fortfarande har kvar rekvisita från en tidigare uppsättning: en musikal av John Fords Diligensen.
Om maktspel i ett begränsat rum handlade även regissörens föregående film Carnage men det gjorde på sätt och vis också hans första långfilm Kniven i vattnet (1962). I Venus i päls är spelet i första hand sexuellt utan att gå in på klass och status men vad som likväl spirituellt kommenteras är det illusionsmakeri och rollspel som är scenkonstens.