Filmrecension: Människor eller maskiner
Det kan ta sin lilla tid innan det blir klart vilka som står för godheten och vilka för ondskan i Wally Pfisters teknofantasi Transcendence som även har drag av dystopi. Men så gäller det också gränsdragningen mellan organiskt och artificiellt liv i gamle Frankensteins anda men nu på ett hypermodernt plan.
Regi: Wally Pfister. Manus: Jack Paglen. Foto: Jess Hall. Musik: Mychael Danna. I rollerna: Johnny Depp, Rebecca Hall, Paul Bettany, Cillian Murphy, Kate Mara, Morgan Freeman.
Vitsord:
Doktor Will Caster (Johnny Depp) är hjärnan för ett revolutionerande forskningsteam som sysslar med att utveckla artificiell intelligens. Han backas upp av hustrun Evelyn (Rebecca Hall) och kollegan Max (Paul Bettany) men projektet har även sina motståndare som anser att människan inte ska överskrida sina befogenheter och leka Gud. I en attack av dessa maskinstormare, ”neoludditer”, blir Caster svårt sårad och det visar sig att han liv inte kan räddas. Men till hustruns glädje har projektet framskridit så långt att han i artificiell form kan ”regenerera” sig själv och ge direktiv åt henne att fullfölja det. Onekligen bidrar hustruns längtan efter sin man och det mänskliga till det maskinella surrogatet.
Dessvärre vaknar Max, som kidnappas av terroristerna, till insikt och ser detta nya liv som skapas som en form av Invasion of the Body Snatchers. Även om det i Casters vision ingick långtgående planer på att bota sjukdomar och rädda miljön.
Transcendence pendlar mellan dessa ytterligheter och gör det till en början i en ton som känns lugn och reflekterande och utan överdrivet teknobabbel. Till slut stegras dramatiken då myndigheterna introducerar ett virus för att göra slut på programmet vilket tillika innebär ett avbrott för det nätanslutna samhället och att klockan, åtminstone temporärt, vrids tillbaka. Utan att vara någon hisnande vision är Transcendence ändå lagom fantasieggande.