Orädd riddare gör rapp barnteater
En trettonårig tjej tröttnar på spaghetti och föräldrarnas enfaldiga frågor och drar i väg på ett äventyr. Teater Mars gör barn- och ungdomsteater med fart och fläng.
Text: Gustav Tegby. Regi: Katja Krohn. Scenografi: Aili Ojalo. Ljus: Eric Mutel. Ljud: Linus Lehto. Teknik: Martin Stenius. På scenen: Nina Hukkinen, Åsa Nybo, Johanna af Schultén. Teater Mars premiär på Betania 15.4.
Gröna hårlockar som spretar åt alla håll, en ärtig minikjol i samma ton och mängder av roliga och galna idéer att förverkliga – vem är denna fantastiska dam som kommit in på Betaniascenen?
Jo, Fröken Hulken, en formidabel fantasivän till Sanna, en trettonårig tjej som tröttnat på att äta spaghetti och lyssna till föräldrarnas enfaldiga frågor. Sanna vill mer, att saker ska hända.
Den hyperaktiva tonåringen, spelad av Nina Hukkinen med blå cykelhjälm, ger sig därför av tillsammans med sina två kompanjoner – Johanna af Schulténs gröna, glamourösa sidekick och Åsa Nybos lätt tafatta, basketspelande tonårspojke. Ett stort äventyr i fantasins värld väntar i Teater Mars nya föreställning som riktar sig till elever i årskurs fyra till sju.
Snabba ryck
Över fondväggen sträcker sig en häftig, tecknad motorväg, omgiven av gatlyktor och skyskrapor. Mot den spelas Gustav Tegbys färska barn- och ungdomspjäs Framför mina tår ligger världen. Replikerna skjuts ut i racersnabbt tempo, och behandlar allt från döden, psykisk ohälsa till jobbiga föräldrar och fula gubbar, med en skön respektlöshet.
Det är just oräddheten, att huvudpersonen Sanna nyfiket rotar i allt utan att rodna, som tjusar. Här slås också fast att det finns problem och problem. Sanna drabbas av en existentiell kris i sitt välbärgade medelklasshem, medan hennes killkompis har betydligt svårare bekymmer bakom sig. Båda sorters svårigheter kan man ändå tala om, ja, till och med leka med.
Det fina med Katja Krohns regi är just lekfullheten. Sanna slänger en nyckelknippa på en karta och resan bär av mot platsen där nycklarna landat, det vill säga mot alla slags dråpliga situationer. Aili Ojalos fiffiga scenografi, inspirerad av den amerikanska serien The Walking Dead, placerar pjäsen i en färgsprakande serietidningsvärld.
Gustav Tegby kastar ut trådar, kryddar sin text med litterära och populärkulturella referenser och ger berättelsen en ram i form av Cervantes klassiker Don Quijote, ett annat verk om en orädd riddares upptåg. Textens svaga sida är ändå just de många sidospåren och den rika intertextualiteten som på några ställen blir lite för mycket, särskilt då vissa ord och repliker ibland dränks på grund av salens akustik.
Bäst fungerar det när scenerna håller på en lite längre stund och idéerna får utvecklas. Det är också då som skådespelarna riktigt får fjanta loss, roa publiken med sin underfundiga fysiska gestaltning. Vi möter sladdriga tonårsflickor, loja tonårspojkar, gamla gummor, nervösa mammor som alla blir roliga och igenkännbara genom kroppsspråket som af Schultén, Hukkinen och Nybo förser dem med.
Jag gillar också den läckra, nostalgiska stilen som genomsyrar hela föreställningen. Syntpop och ballader från 1980-talet varvas med Batmanmusik och förstås en obligatorisk Batmanfajt. Eric Mutels ljusdesign får i sin tur bakgrundens platta stadsbild att leva. ”Kwroom!” står det på väggen där en bil sladdar förbi. Visst är det här barnteater med fart och fläng.