Filmrecension: Divergent
Divergent är en dystopi med konventionellt budskap om en värld där människor obönhörligt delas in i fem falanger. Lite grå och jämntjock jämfört med Hungerspelen, tycker Sara Ehnholm Hielm.
Regi: Neil Burger. Manus: Evan Daugherty, Vanessa Taylor och Veronica Roth efter hennes roman. I rollerna: Shailane Woodley, Theo James, Kate Winslet, Ashley Judd, Zoe Kravitz m.fl.
Dagens amerikanska dystopier handlar utan undantag om tonåringar som måste konkurrera mot varandra – till döds. Divergent utspelar sig i ett på ytan välordnat samhälle där freden bevaras genom att alla 16-åringar väljer till vilken falang de hör utgående från vilka egenskaper de har – och falangen avgör deras livsriktning. Sedan kan de aldrig välja om. (Regeringens sparåtgärder hos oss verkar ha samma målsättning.)
16-åriga Beatrice Prior (Shailane Woodley från The Descendants) är född i en familj hos de De osjälviska som tjänar andra. Men hon väljer De tappra, samhällets soldater och väktare. De verkar ha roligast när de kastar sig från skenande tåg, åker linbana från höga höjder och gör andra dumdristiga trick. För att hållas kvar i De tappra blir hon Tris, lär sig teknik av sin snygge ledare Four (Theo James) och måste tävla tills endast de modigaste återstår.
Hennes bror väljer De lärda för de intelligenta och har en iskall ledare (Kate Winslet). Av någon outgrundlig orsak leder kunskap och bildning bara till lust att förinta all medmänsklighet och ta kontroll över alla de andra falangernas hjärnor och göra dem till själlösa slavar. (Kan det ha berott på att Roth ännu studerade vid universitet då hon skrev boken – och uppenbarligen inte trivdes? Eller på hennes uttalade kristendom?) De sista falangerna, De ärliga och De fridfulla, gör inte något vidare motstånd.
De som inte klarar sig blir falanglösa, vilket motsvarar de kastlösa i dagens Indien.
Men de som mest skrämmer makthavarna är de divergenta, dvs sådana ungdomar som har flera begåvningar och alltså kunde höra till flera falanger. Eftersom samhället har tekniker som avslöjar folks värsta mardrömmar som film är det lätt att se vem som inte hör till den falang hen utger sig tillhöra.
Veronica Roths ursprungsroman är skriven i presens, våldsam och sinnlig och spännande. På film berättas historien föredömligt pedagogiskt men alltför detaljerat, på två timmar och nitton minuter i ett mystiskt jämntjockt tempo som måste härstamma från att filmen är ytterst trogen boken. Tris är en tuff hjältinna som ser befriande vanlig ut och har bra kemi med Four, som är snygg som en underklädsmodell. Hon råkar ut för äventyr, våld som lyckligtvis inte är alltför grafiskt skildrat, och stora sorger. Min 14-åring grät och hade gärna gett flera stjärnor men jag kunde inte komma ifrån känslan av distans. En orsak är att många av filmens actionsekvenser är datorsimuleringar som blir dramatiskt bleka, en annan att filmen aldrig dröjer i t.ex. föräldra-barn-relationerna tillräckligt länge för att låta tittaren engagera sig. Om jag hörde till De ärliga skulle jag konstatera att jag har sett det här förut – bättre. Divergent är en fattigmansversion av Hungerspelen.