Filmrecension: The Grand Budapest Hotel
I film efter film har Wes Anderson med flödande uppfinningsrikedom och visuell snitsighet byggt upp sina bisarra fantasivärldar. Ändå behöver man inte falla i farstun för allt, anser Hans Sundström.
Regi: Wes Anderson. Manus: Wes Anderson och Hugo Guinness. Foto: Robert D. Yeoman. Musik: Alexandre Desplat. I rollerna: Ralph Fiennes, Tony Revolori, F. Murray Abraham, Jude Law,Tilda Swinton, Saoirse Ronan, Mathieu Amalric, Adrien Brody, Willem Dafoe, Edward Norton, Harvey Keitel, Bill Murray, Jeff Goldblum.
Det finns nämligen stunder då hans estetik med alla bisarra infall tycks stå närmare det tecknade äventyret än det seriösa dramat. På det animerade området var hans Fantastic Mr. Fox ett ytterst avväpnande, lekfullt och galet kreativt rävspel. Där gällde det antropomorfa djurfysionomier. Men helt problemfri känns inte The Grand Budapest Hotel.
I sin åttonde spelfilm frambesvärjer Anderson en svunnen epok, främst mellankrigstidens Europa, men som även doftar habsburgsk dubbelmonarki och unket och instängt liv bakom järnridån. Den skiktade berättelsen startar 1985 under kommunismens gråa skyar med en åldrande succéförfattare (Tom Wilkinson) som rekapitulerar sitt besök i det en gång så magnifika men 1968 redan smått förfallna Grand Budapest Hotel. Där blev författaren som ung (Jude Law) bekant med hotellets gåtfulla ägare Mister Mustafa (F. Murray Abraham) som i sin tur återvänder till hotellet 1932 och sina första lärospån som piccolon Zero (Tony Revolori).
Det innebär startskottet för huvudberättelsen som utspelar sig i den fiktiva republiken Zubrowka. Pojkens arbetsgivare är den legendariske Gustave (Ralph Fiennes), hotellets concierge och alltiallo. Gustave är sensibel och sardonisk, en kultiverad estet men även en anakronism i de tider som randas. Särskilt gynnas äldre förmögna adelsdamer av Gustaves tjänster, och en av dessa är en till oigenkännlighet maskerad Tilda Swinton. När hon avlider testamenterar hon en värdefull renässansmålning till Gustave vilket framkallar släktens vrede och leder till den äventyrliga handling som Gustave, med Zero som hans trogna drabant, dras in i. I jämförelse med den atmosfärrika vandringen i hotellet är den intrigcentrerade delen ändå alltför mycket oartikulerad slapstick. Här befinner sig Andersons fabuleringskonst på villovägar. Även om republiken Zubrowka kan föra tankarna till bröderna Marx’ Freedonia i Fyra fula fiskar.
Som mer seriös tidsresa frammanar The Grand Budapest Hotel inte bara vemod och nostalgi utan även det barbari som lurar bakom hörnet. I kredittexterna anges författaren Stefan Zweig som inspirationskälla men ibland kan tankarna även gå till Thomas Manns Döden i Venedig och Bergtagen. Humorns närvaro kan väcka associationer till en europeisk (och amerikansk) filmmaestro som Ernst Lubitsch, mannen som på sitt speciella sätt beskrev två totalitära system i Ninotchka (1939) och Att vara eller inte vara (1942) men som dessutom stod för den ytterst charmfulla Den lilla butiken (1940) med handlingen förlagd till Budapest före kriget. Filmen som många decennier senare blev den betydligt blekare You’ve Got Mail (1998).
Anderson är en av Hollywoods originella berättare men ändå blir nånting halvfärdigt när han lotsar sina excentriska karaktärer genom absurda situationer. Det är alltid trivsamt i Andersonville men visst har orten drag av pittoreskt dockskåp med människor som blir marionetter. Eller en estetik som känns ”reduktionistisk”. Bröderna Ethan och Joel Coen, som knappast kan kategoriseras som representanter för en grådaskig naturalism, skapar ändå karaktärer av kött och blod på ett annat plan.