Samhället i skrattspegeln
Helsingfors stadsteaters uppsättning av En skojares dagbok erbjuder en del lätt samtidssatir, om också tyngdpunkten ligger på underhållning.
Text: Aleksandr Ostrovskij. Översättning: Teemu Kaskinen. Regi: Kari Heiskanen. Scenografi: Antti Mattila. Dräkter: Piia Rinne Mask: Tuula Kuittinen, Taina Tervo. Ljus: Mika Ijäs. Ljud: Eradj Nazimov. På scenen: Pekka Strang, Riitta Havukainen, Taneli Mäkelä, Rauno Ahonen, Sanna-June Hyde, Jouko Klemettilä, Tiia Louste, Jari Pehkonen, Leena Rapola, Matti Rasila, Sauli Suonpää, Kaisa Torkkel, Leenamari Unho, Eija Vilpas, Joachim Wigelius.
Premiär 3.4 på Helsingfors Stadsteater.
Han har kallats Rysslands Shakespeare, Tjechovs föregångare och det ryska dramats fader. Ändå är Alexandr Ostrovskij (1823–1886) en minst sagt obskyr dramatiker utanför den ryskspråkiga scenen. Han skrev ett femtiotal pjäser varav endast en handfull har spelats med någon regelbundenhet på andra språk än ryska. På sextiotalet upplevde han ett litet och kortlivat uppsving i England, som också fick ekon i Norden. Kanhända träffade hans satiriska granskning av pengarnas makt och borgerskapets ytlighet då rätt i tidsandan.
När Stadsteatern nu sätter upp hans internationellt sett kändaste komedi, En skojares dagbok (1868), är klassfrågan sopad under mattan. Och kanske helt med rätta; i grunden är Ostrovskij nämligen ingen politisk dramatiker. Hans intresse var att skildra en slags mänsklig komedi, där allas våra svagheter och tarvligheter blottas. Att målet vanligen var Moskvas köpmannaklass hade väl mest att göra med att det var den värld han själv kom ifrån och alltid förblev en del av.
Dumhet och dubbelmoral
Jegor Glumov, en Pekka Strang på bästa humör, är en kille med tomma fickor och huvudet fullt av idéer. När han en dag inser att han är utblottad bestämmer han sig för att ta sig in i societeten till varje pris, och vägen dit går genom en avlägsen släkting som är lika rik som han är fåfäng. Så börjar Glumovs klättring på den sociala stegen, och hans talang som bondfångare visar sig vara obegränsad.
Via släktingen Mamajev (Jari Pehkonen), en solariebrun Donald Trump-figur, går vägen till hans försmådda hustru Kleopatra (Riitta Havukainen), vars hjärta vinns på två korta minuter. Nästa offer är den stendumma och stockkonservativa Krutitskij, ett riktigt överklassvin som i Taneli Mäkeläs tolkning blir kvällens roligaste bekantskap. Han ber Glumov korrekturläsa sitt traktat, som Glumov hastigt och lustigt omskriver till en ”framtidsredogörelse” där den viktigaste tesen är att all förändring är av ondo.
Så visst erbjuds det en del lätt samtidssatir, om också tyngdpunkten ligger på underhållningen. Där Ostrovskij pikade borgarnas dumhet och dubbelmoral, låter Kari Heiskanen i sin version hela samhället se sig i skrattspegeln. Alla är vi lika ytliga, förljugna, fåfänga och makthungriga visar det sig, och samhället är ett groteskt skådespel vi alla spelar med i enligt bästa förmåga.
Dramatikern sanningssägare
Heiskanen sparar inte på krutet i sin iscensättning, som blir en orgie i medvetet dålig smak och allehanda lustiga klichéer. Det leder till en del överdrifter och överspel, men också till en föreställning som mestadels känns riktigt fräsch. Den ena stunden parafraseras Kristian Smeds Tuntematon sotilas, i den nästa en Wagner-idyll och i den följande Johannes Ekholms och Akse Petterssons Kaspar Hauser. Antti Mattilas scenografi är lika övermättad, med papplyxbilar i helformat, fullständiga rokokomöblemang och plastpalmer om vart annat. Stilistiskt verkar föreställningen närmast bygga på en slags överflödsestetik som för tankarna till reality-serier med nyrika amerikaner.
Moskva nämns, och visst finns de ryska oligarkernas excesser med som klangbotten, men samtidigt riktar sig det mesta av satiren mot finländska samhällsfenomen. Det här är en medveten ambivalens som tilltalar om den också för med sig att det hela ännu tydligare lyfts upp i fantasins sfärer.
Och Glumov, ja, hans streberkarriär går alltså spikrakt uppåt, men samtidigt är det klart att det korthus han bygger måste rasa ihop förr eller senare. För att kunna stå ut med att smickra uppblåsta typer hela dagarna skriver han om kvällarna ner vad han egentligen tycker i en liten dagbok. Brännbart stoff naturligtvis, och här finns en intressant kommentar från Ostrovskijs sida om författarens och dramatikerns position som sanningssägare, något som för tankarna inte minst till Lars Norén.
När Glumovs korthus till sist faller visar det sig nämligen att han inte bara är en lurendrejare av första klass, utan också en sanningssägare av rang. Ostrovskij själv skapade skandal gång på gång med sina avslöjanden om borgarklassens leverne, men samtidigt gjorde han sig själv oumbärlig för samma samhällsskikt. Så blir väl slutresultatet att så länge ens elakheter innehåller tillräckligt mycket sanning kommer folk att köpa dem. All publicitet är god publicitet, med andra ord, och det om något är ett budskap som ligger i tiden.