Konstrecension: Identitetslek med blandad giv
Yle Arenan, till 31.7.
När konstnären Yael Bartana (f. 1970 i Israel) bjöds in att genomföra årets Ihme-projekt i Finland googlade hon Suomi och Jews – och insåg att det inte fanns några problem på den punkten. I stället fastnade hon för det engelska namnet på Sannfinländarna. True Finns, vad är det för några om man tar begreppet utanför partipolitiken?
För att få ett svar samlade hon finländare med olika bakgrund i ett hus i Kyrkslätt. Åtta personer bodde tillsammans i en vecka. De lagade mat, badade bastu, använde psykodrama och diktade en spretig nationalsång.
Det här resulterade i en femtio minuters film som förstås inte svarar på frågan. Alla eller ingen är äkta finländare, och deltagarna är ju åtta individer. De representerar inte någon grupp, kanske med undantag av Tiina Pirttilahti som ville vara med för att lyfta fram romska frågor.
Religion och sexualitet
När man ser på den här gruppen kunde man försiktigt påstå att finländskhet och traditioner betonas mer av personer som till det yttre ser minst finländska ut. Mustafe Hagi (född i Somalia) säger sig vara en äkta finne, han vill försvara sitt land och respekterar historien. Han är också den som vinner omröstningen om vem som är ”en sann finländare”. Och han står för filmens humor: ”Finländarna ut ur Finland, det behövs lejon i Afrika”.
Religion och sexualitet leder till små meningsskiljaktigheter. Den romska traditionen hindrar Pirttilahti att diskutera kroppslighet nedanom halsen inför kameran. Men någon större dramatik blir det inte.
Inklippta i filmen finns finländska klichéer – renar, stockflottare, en finländsk mö – från gamla filmer, men Kalevalaklippen är sovjetiska. Gamla filmer talar om föråldrade bilder, förvrängd verklighet.
De scener som starkast fastnar är Mustafe Hagi som ber långt ute på isen och en rökande Peter Rosvik i folkdräkt, som skär sig fint mot hans inte direkt käcka uppsyn. Märkliga kombinationer, stor skönhet.
En frustration märks speciellt när deltagarna pratar om filmen efter premiären. Martin-Èric Racine är trött på att kallas kanadensare, och lika trött på att allt, allt som handlar om invandrare fokuserar på problem. Det gör åtminstone inte den här filmen.