Filmrecension: Jag drömde om livet
Självmordet är inte det muntraste av filmämnen, det säger sig självt. Men när Jukka Kärkkäinen och Sini Liimatainen i dokumentären Jag drömde om livet (Näin unta elämästä) tar sig an den tabubelagda tematiken – som tar avstamp i en finländsk paradgren, internationellt sett – handlar det lika mycket om livet som om döden.
Regi: Jukka Kärkkäinen och Sini Liimatainen. Manus: Kärkkäinen, Liimatainen, Sami Jahnukainen. Foto: J-P Passi.
Underförstått: Finns det ett liv efter döden? För att få svar på denna fråga har man stämt träff med en handfull anhöriga till offren. De sitter vid köksbordet eller i finsoffan i vardagsrummet men det är deras berättelser som sätter agendan.
Resultatet är en finstämd liten sak som tar sig an mörkrets hjärta utan att för den skull försumma vägen tillbaka till livet. Det är mammor och pappor och syskon som lägger ut texten, och till filmens förtjänster hör att alla får tala till punkt. Känns det som.
Först ut är Antti, en medelålders man ur folkets djupa led som följde sonen Panu till graven. Han drömmer fortfarande om ynglingen, som i drömmarna återgår till att vara ett barn. Miina är den unga kvinnan som hittade sin bror och hans hagelgevär och som därefter själv fick en känsla av att livet inte var värt att leva.
26-åriga Aleksis mamma för sin del berättar om en begåvad ung man, en violinist, som efter studenten åkte till Jerusalem och kom tillbaka som ett psykiskt vrak. Ångesten var påtaglig men psykvården tvådde sina händer. Tills det var för sent.
Vi möter också Maiju, en vacker ung kvinna för vilken panikstörningarna och den därpå följande depressionen blev för mycket. Hon klarade livhanken – till skillnad från många andra.
Gemensamt för alla dessa historier är skuldkänslorna, även om de flesta lärt sig att leva med sorgen. På ett eller annat sätt.
Också berättarmässigt är detta levande arbete. Kärkkäinen (som tillsammans med filmfotografen J-P Passi gjorde filmen Kovasikajuttu) och Liimatainen förlitar sig på talande huvuden men inramningen är så precis och exakt – någon skulle säga utstuderad men det är regissörens privilegium – att det ändå blir personligt och expressivt.
Hand i hand med de sorgmodiga vittnesmålen presenteras en animation – som sig bör i svartvitt – om en ung man och hans väg mot avgrunden. Det är skakande stoff, gripande i alla sin stumhet. Precis som filmen som helhet.