Filmrecension: The Railway Man
Den australiske regissören Jonathan Teplitzky har med The Railway Man tagit sig an en skakande historia vars form och struktur ändå lämnar en del övrigt att önska.
Regi: Jonathan Teplitzky. Manus: Frank Cottrell Boyce och Andy Paterson. Foto: Garry Phillips. Musik: David Hirschfelder. I rollerna: Colin Firth, Nicole Kidman, Stellan Skarsgård, Jeremy Irvine, Hiroyuki Sanada, Sam Reid.
Det gäller en filmatisering av Eric Lomax memoarer från 1995 i vilka han rekapitulerar sina mardrömslika upplevelser i ett japanskt fångläger efter Singapores fall 1942. Ändå startar storyn som en romantisk idyll då en medelålders Lomax (Colin Firth) i en tågkupé inleder ett samtal med Patti (Nicole Kidman). Eric råkar vara en passionerad järnvägsentusiast som vet allt om tåg och tidtabeller och kan relatera varje järnvägsstation som de passerar till händelser i det förflutna. Även till David Leans underbara Kort möte (1945) som mestadels utspelar sig på en järnvägsstation. Snabbt finner Eric och Patti varandra och snart ringer bröllopsklockorna.
Men omedelbart efter smekmånaden märker hustrun att hon gift sig med en traumatiserad man anfäktad av ohyggliga mardrömmar. Spåren leder till fångenskapen som han ändå är förtegen om. För att få veta mera vänder sig Patti till hans forna krigskamrat Finlay (Stellan Skarsgård). Snart följer "flashback" och även åskådaren förflyttas till "dödens järnväg", till banan Thai–Burma som japanerna byggde med krigsfångar som arbetskraft. En av olycksbröderna är den unge Lomax (Jeremy Irvine) som utsätts för bestialisk tortyr av ett slag som inte ens nazisterna idkade på regelrätta krigsfångar. Detta är nu inte Bron över floden Kwai men däremot kan man skönja vissa likheter med Nagisa Oshimas första engelskspråkiga film Merry Christmas, Mr. Lawrence (1982) som även var ett möte mellan två väsensskilda kulturer.
Filmens sätt att åka slalom mellan den äldre och yngre Lomax blir ändå rörigt, osmidigt och mindre subtilt. Den får inte bukt med huvudpersonens demoner; psykologiskt diffus blir även Skarsgård som vännen Finlay. Slutligen följer en elektrifierad tredje akt då Lomax får höra att hans plågoande och nemesis Nagase (Hiroyuki Sanada) lever och försörjer sig som turistguide på det fasornas fångläger som en gång formade Lomax. Onekligen har det drag av psykoanalytisk process när Lomax åker till ort och ställe för att än en gång konfronteras med sitt förflutna. Det blir en lidandets, vedergällningens och försoningens resa.
Det finns naturligtvis många sätt att tackla det förflutnas trauman. De parallellvärldar som Lomax upplever och som sammanstrålar påminner en aning om Meryl Streeps dilemma i Sophies val medan tanken på vedergällning ofta togs upp av 1940-talets film noir. Det mest notabla exemplet torde vara Fred Zinnemanns Act of Violence (1949) där Robert Ryans förbittrade krigsinvalid söker upp den man som under kriget förrådde sina kamrater och nu verkar som ansedd medborgare i en amerikansk småstad.
The Railway Man har fina aktörer och ett tänkvärt tema men saknar filmatisk finess. Helheten känns trög och tillspetsad.