Utdragen klassiker med komiska toppar
Svenska Teaterns Kappan är alltför lång, trots vissa komiska ljuspunkter.
Text: Esa Leskinen och Sami Keski-Vähälä. Regi, översättning, scenografi och dräkter: Mitja Sirén. Ljus: Tom Kumlin. Ljud: Andreas Lönnquist. Musik: Anton Lindblom. På scenen: Kent Sjöman, Max Forsman, Sophia Heikkilä, Simon Häger, Kristofer Möller, Birthe Wingren. Premiär på Amosscenen 22.3.
Den ukrainskfödde författaren Nikolaj Gogol vände upp och ner på den ryska litteraturen 1842 med kortromanen Kappan.
Något slags milstolpe för den finländska teatern var också Esa Leskinens och Sami Keski-Vähäläs dramatisering av boken som sattes upp på Ryhmäteatteri 2009. När pjäsen nu fem år senare får premiär på Svenska Teatern är det därför inte helt lätt att frigöra sig från minnet av originalversionen med Martti Suosalo som den gråe banktjänstemannen Akakij Akakijevitj.
Den här gången är det Kent Sjöman som spelar den flitige och anspråkslöse Akakij som varje morgon går till jobbet i sin gamla, nötta kappa.
Kontoret med dess sympatiska anställda blir samtidigt en igenkännbar bild av det finländska arbetslivets utveckling från 1970-talet till dagens globala tidsålder. Vi går från en reglerad ekonomi till 1980-talets vilda västern och 1990-talets depression. Skrivmaskiner byts ut mot datorer och kontorschefen Keijo (Simon Häger) får lära ut ADB och uppgradera mjukvara. Den trevlige, spritmarinerade chefen (Max Forsman) byts ut mot en finlandssvensk yuppie (Kristofer Möller) som ställer omänskliga krav på sina anställda.
Det som står klart är att föreställningen med sina tre timmar är alldeles för lång. Trots snabba klädbyten och en hel drös roller som passerar revy saknar Mitja Siréns regi ställvis skärpa och tempo. Leskinens och Keski-Vähäläs text är trots allt inte perfekt, den kan göras tajtare. Det var Aleksis Meaneys en och en halv timme långa skotska uppsättning som gästspelade i Helsingfors 2012 ett ypperligt bevis på.
Skojiga figurer
Förutom vissa dramaturgiska svackor är den svenska översättningen inte helt genomarbetad. Den rymmer några förvirrande ordval, ibland en märklig satskonstruktion samt onödiga svordomar.
Å andra sidan är det roligt att se något så annorlunda sättas upp på Svenska Teatern, något som ligger långt ifrån småborgerliga salongskomedier. Dessutom har föreställningen begåvats med två utmärkta komiker, Birthe Wingren och Max Forsman, som flera gånger gör det fullständigt omöjligt för en att hålla sig för skratt.
Birthe Wingren briljerar bland annat som pietistisk österbottnisk sekreterare och samhällsfrånvänd ligist. Hon håller också bekymmerslöst upp en av huvudrollerna, den peppiga Heli med våfflat hår och dålig tur på karlfronten.
Max Forsman är i sin tur otroligt rolig som den utflippade danske chefen Storbjörn som med spända cykelbyxor, mycket naken hud och parodisk danska vänder upp och ner på kontoret. Den här karaktären är festligare i den svenskspråkiga versionen jämfört med originalet.
Sophia Heikkilä roar som snorkigt butiksbiträde och som den otäcka kommunikationschefen Suvikki med golfkeps och hemska ”score cards” som kommer in när Akakijs arbetsplats för gott förvandlats till en liten bricka i ett osäkert, globalt finansspel.