En kamrer berättar om euron
Antti Heinonen är den viktigaste personen bakom den största logistiska operationen i Europa sedan andra världskriget. Han ansvarade för att byta valutan i tolv länder och få ut flera miljarder eurosedlar och mynt före årsskiftet 2002. Det var en uppgift som krävde ett decennium av förberedelser.
Ekonomi
Europeiska centralbankens (ECB) förre sedeldirektör (1998-2008) Antti Heinonen har inte haft någon hög profil i offentligheten. Också i denna bok om de första eurosedlarna lägger han in sin egen bild först på sidan 138. Det är en rätt teknisk text full av tidsserier, siffror och bokstavskombinationer som avspeglar författarens intresse. Numismatiker och vänner av monetär historia får säkert ut mest av läsningen, medan den som kan läsa mellan raderna inser att här har funnits ett helt brokigt gäng politiker och andra intressebevakare med hög svansföring inblandat. Euron kunde sjösättas först efter tusentals förhandlingar och kompromisser som präglades av språkförbistring och kulturkrockar.
Efter att ha avslutat Heinonens verk inser jag hur viktigt det var att inte ha en impulsiv och kreativ entreprenörstyp att dra lasset utan en finländsk kamrerstyp strikt fokuserad på samarbete, siffror, detaljer, planering och genomförande. Bara en sådan sak som att få femton sedeltryckerier i olika länder med olika tryckmetoder och papper att få fram sedlar som inte går att skilja från varandra låter som ett hopplöst uppdrag. Om valutabytet vid nyårsskiftet 2001–2002 gått snett hade inte bara Antti Heinonen fått stå till svars utan också medlemmarna i de regeringar som gått in för euron. Visserligen hamnade sedelhologram på villovägar, den största distributören i Tyskland, Heros, visade sig vara ett pyramidspel och tyska sedlar vittrade sönder, men på det stora hela har euron varit en succé. Beviset för detta är att euron etablerat sig som världsvaluta vid sidan av den amerikanska dollarn.
I själva verket vill jag påstå att hela EU har Antti Heinonen att tacka för att förtroendet för euron som valuta är så stort, även om tron på den ekonomisk-politiska grunden för europrojektet vacklar. Läser man kommentarsfälten verkar hela Finland vara emot euron, men den tysta majoriteten tycker annorlunda: enligt den senaste mätningen är stödet i själva verket hela 69 procent – näst högst efter Irland och Luxemburg.
Då jag för HBL:s räkning bevakade det avgörande EU-toppmötet i Bryssel under valborgshelgen 1998 framstod det inte som uppenbart att Ekonomiska och monetära unionen (EMU) faktiskt skulle bli av. Det var kaotiska dygnslånga förhandlingar där Tyskland till sist drev igenom en kompromiss de andra EU-länderna kunde gå med på.
Politiker som bråkar är en sak, bygget av institutioner en mycket viktigare del av euron. Folk inne i själva processen verkar aldrig ha tvekat om att den gemensamma valutan skulle bli verklighet och att även Finland skulle vara med. Finland, Österrike, Norge och Sverige fick observatörsstatus i förberedelserna sommaren 1994, trots att det ännu var ett halvår kvar tills alla utom Norge blev EU-medlemmar. Samma höst började Finlands Bank planera tillverkningen av gemensamma sedlar och mynt. Sverige backade sedan ur projektet.
Som Harold James skriver i Making the European Monetary Union (2012) ville EU lösa två problem genom att bilda en monetär union: den amerikanska dollarns dominans och Tysklands ständiga överskott i bytesbalansen. Första försöket att lansera en ekonomisk och monetär union stupade i början av 1970-talet. Det var efter att en grupp under Jacques Delors lagt fram sin rapport 1989 som ett nytt försök gjordes som slogs fast i Maastrichtfördraget 1993. Men även då framstod EMU ändå för många som en utopi.
Det är lite pikant, som Antti Heinonen påpekar, att europrojektet planerades i Basel i icke-EU-landet Schweiz under ledning av chefen för det brittiska sedeltryckeriet vars land ändå valde att stanna utanför. Sverige och Storbritannien tryckte visserligen provserier av eurosedlarna, men de flesta förstördes senare. Några har sparats av historiska skäl, men de svenska eurosedlar som varit till salu på auktionssajter är garanterat inte äkta.
Antti Heinonen är 68 år, men fortsätter att jobba på, nu som ordförande för Banknote Ethics Initiative vars uppgift är att komma åt korruptionen i samband med centralbankernas sedeltryckning och distribution. Det är folk av hans typ som gett Finland så gott rykte i kampen mot korruption.
Skribenten forskar i medier och journalistik. Han är även författare och journalist.